Ett rike i kaos och bittra partistrider mellan mössor och hattar
Året är 1742 och det svenska riket befinner sig i sin djupaste kris sedan Karl XII:s död 1718. Efter det stormiga maktskiftet vid riksdagen 1738–1739 tog det aggressiva och franskstödda Hattpartiet makten. De manövrerade hänsynslöst bort det fredssträvande Mösspartiet och dess ledare, däribland riksrådet Ture Gabriel Bielke, som i den rannsakande Gyllenstiernaprocessen dömdes, fråntogs sin statliga pension och förvisades till sina gods, anklagad för att gå Rysslands ärenden.
Berusade av sin nya makt startade Hattarna år 1741 ett anfallskrig mot Ryssland för att återta de landområden som förlorats i freden i Nystad. Kriget har slutat i en katastrofal motgång. Den svenska armén har tvingats till kapitulation, hela Finland är ockuperat av ryssarna och i Stockholm kokar missnöjet mot Hattarnas vanstyre.
Som om det militära fiaskot inte vore nog har tronföljdsfrågan blivit ett akut problem. Kung Fredrik I är åldrad och har enbart frillobarn. Hattarna och Mössorna strider nu på kniven i kulisserna om vem som ska ärva den svenska kronan. Julen 1742 har omständigheter fört både hattarnas och mössornas ledar till Salsta slott. Julgranen står pyntat i Kungssalen med ljus och saffransbröd. Men det som skulle bli ett salomoniskt julfirande slutar i ett brutalt mord. Det är din uppgift att peka ut den skyldige! För att kunna göra det måste du förhöra de närvarande; så fundera nogsamt igenom vilka frågor du behöver ställa – för inga spår av mördaren finns kvar på slottet.
Vad vi redan vet
Under frihetstiden var den svenska adeln splittrad i en oförsonlig maktkamp mellan två politiska läger: det fredssträvande rysstödda Mösspartiet och det aggressiva, franskstödda Hattpartiet. När Hattarna lyckades gripa makten vid den stormiga riksdagen 1738–1739 förändrades det politiska landskapet i grunden. En av de första åtgärderna blev att rensa ut motståndarna ur riksrådet. Bland de drabbade fanns Ture Gabriel Bielke, mössornas nya ledare efter den då åldrige Arvid Horn. Ture Gabriel och hans allierade hängdes offentligt ut som fega och ”ryssvänliga” eftersom de till varje pris ville bevara freden i öst.
Utrensningen blev startskottet för ett dramatiskt och farligt skuggspel. Ture Gabriel Bielke vägrade att foga sig, och hustrun hustrun organiserade Mösspartiet till en underjordisk rörelse. I hemlighet samlades de för att smida planer på hur de krigshetsande Hattarna skulle störtas. Hattarnas anklagelser om ryska sympatier var dock inte helt gripna ur luften. Under denna epok var utländska mutor vardagsmat inom svensk politik. Bielke stod i nära förbindelse med det ryska sändebudet i Stockholm, och genom Bielkes egna händer slussades enorma ryska penningsummor för att finansiera mössornas politiska kampanjer, samtidigt som Frankrike gjorde detsamma för Hattarna. Motståndet mot Hattarna drevs till sin spets våren 1741. Precis innan krigsutbrottet gick Bielke så långt att han i hemlighet föreslog ryssarna att de borde ockupera Finland – i hopp om att ett militärt nederlag var det enda som kunde tvinga Hattpartiet från makten.
Hattarna svarade med full kraft samma år. Mösspolitikern Christopher Springer greps för högförräderi och tvingades under hårda förhör och tortyr att avslöja sanningen. Springer pekade ut Ture Gabriel Bielke som spindeln i nätet för de landsförrädiska ryska kontakterna. Det sekreta utskottet drog Bielke inför en särskild rannsakningskommission. Bevisen räckte i slutändan inte till för en dödsdom, men straffet blev ändå hårt: Bielke fråntogs sin statliga pension och dömdes till politisk exil på sina gods.
Samtidigt som Bielke isolerades och ruinerades, upplevde hans släkting greve Axel Wrede Sparre af Sundby en politisk och militär medvind. Wrede Sparre befann sig på den direkt motsatta politiska sidan som en hängiven och tongivande medlem av Hattpartiet. Han representerade sin ätt på Riddarhuset vid samtliga riksdagar mellan 1734 och 1767, och han hade själv varit med och röstat fram det radikala maktövertagandet 1738 som störtade Bielke.
Trots den bittra partipolitiska fiendskapen var frihetstidens högadel tätt sammanflätad genom blodsband – Bielke på Salsta och Wrede Sparre på Sundby är släkt, och eftersom Axel Wrede Sparres halvsyster, Ulla Sparre är gift med ingen mindre än Carl Gustaf Tessin – Hattpartiets obestridde ledare, är de två falangernas ledare ingifta släktingar. Och som sådana besöker släktingarna varandras gods. Det finns dokumenterat att Tessin besökte Salsta hösten 1741, dvs kort efter att han dragit igång kriget mot Ryssland sommaren 1741.
Om vi med det lämnar de fakta som finns allmänt tillgängliga och beger oss ut i vad som är uppgifter som enbart finns i dokument vi hittat på här på Salsta tar historien sin början i att Ulla Sparre 1742 förmår Carl Gustaf Bielke att bjuda in till julfirande på Salsta, som ett litet försök att få till stånd en familjär julefrid som sedan kan spridas till att mildra den politiska fejden mellan hattar och mössor. Om Carl Gustaf bara kan förmå sin bror att också fira jul på Salsta skulle ju de båda partiernas ledare kunna komma samman under trivsamma former!
Den fridsamme Carl Gustaf Bielke finner förslaget angenämt, han har trots allt ett stort gemensamt intresse med Carl Gustaf Tessin – det frankofila. Alla hans tre ännu levande syskon kommer, systern Christina Anna, brodern Ture Gabriel med hustru Anna Margareta Oxenstierna, och systern Sigrid Catharina med maken Johan Göran Flemming. De sistnämnda hela vägen från Polen. Ulla Sparre kommer inte enbart i sällskap med sin make, men också med sin bror Axel Wrede Sparre, och svägerska Christina Törnflycht.
De tio personerna avnjuter en julmiddag, julgranen står i salen, pyntad med ljus och saffransbröd, och de två brasorna sprakar och ger värme åt rummet. Men stämningen är långt ifrån så fridfull som sig bör en julafton. Under ytan av julfrid döljer sig en desperation som är redo att explodera i samband med att sällskapet lämnat matbordet och slagit sig ner vid brasan under porträttet av Eva Horn…
Svågrarna Ture Gabriel Bielke och Johan Göran Fleming har en gång i tiden stått på motsatt sida i det stora nordiska kriget. Men de är de som kanske står varandra allra närmast nu åsiktsmässigt, förbrödrade i ett gemensamt hat mot Karl XII och dennes krig. Efter några inledande ordväxlingar mellan de båda männen inser Sigrid Catharina att deras samtalsämne kan komma att skapa ännu sämre stämning bland de övriga, så hon lyckas skickligt parera bort samtalet från Karl XIIs krig, van att både värna sin makes intressen och samtidigt hålla den egna familjens röriga svenska inrikespolitik på avstånd.
Men Ture Gabriels hustru Anna Margareta har ett annat lynne. Hon tar varje tillfälle i akt att markera avstånd mot Carl Gustaf Tessin. Kan vara att den kortvariga romans hon hade med Carl Gustaf Tessin, efter att hennes första make gått bort, ligger till grund för det. Men är det i bitterhet över att ha blivit dumpad, eller för att visa maken sin lojalitet? Något tillfälle för den annars så skicklige debattören Carl Gustaf Tessin att ge Anna Margareta svar på tal ges inte. Hustrun Ulla Sparre smeker ömt hans kind, samtidigt som hon yttrar att hon är överväldigad att få fira jul på Salsta, och inte minst att upptäcka att traditionen här är samma som på Stora Sundby, där svägerskan ju också har saffransbröd i gran. Vem har inspirerat vem – för detta kan ju inte vara en slump?
Svägerskan, Christina Törnflycht, är just i färd att svara på den frågan när Christina Anna Bielke, som hittills varit tyst, tar till orda. ”Apropå Karl XII”, säger hon, ”är det på tiden att jag berättar det min make förtäljde för mig på sin dödsbädd. Ja, han berättade vem som egentligen sköt kungen.”
Hennes bror Carl Gustaf reser sig upp och avbryter henne. ”Det här är nog inte rätta stunden för det, min syster.” Han har sina skäl till att inte låta den spända stämningen eskalera. Han har ekonomiska problem, och har i hemlighet tvingats ta enorma lån av ingen mindre än Carl Gustaf Tessin för att inte förlora Salsta slott. Och han inser att Tessin inte vill att de spekulationer som funnits kring att Karl XII blev mördad av en karolin, inte skjuten av en fiende, bekräftas. Missnöjet är redan stort mot Hattarnas efter deras misslyckade krig, och frågan är om partiet skulle klara den ytterligare påfrestning det skulle innebära om det kom fram att deras kung, Fredrik I, varit inblandad i mordet på Karl XII.
Carl Gustafs reaktion får Christina Anna att tystna. Hon tittar ner i golvet. Den som bryter tystnaden är Axel. ”Nu får det vara nog med dumheter”, säger han samtidigt som han reser sig och tar sin hustru i handen och leder henne mot deras gästrum för natten.
En efter en skingras sällskapet. På morgonen kommer pigan upp till Christina Anna Bielkes rum i den västra flygeln på huvudvåningen och finner henne strypt. Fjärdingsmannen tillkallades och det är nu er tur att ta vid hans uppdrag, och förhöra de närvarande. Men vet: inga spår av mördaren finns kvar på slottet.
De närvarande personerna under mordkvällen:
- Christina Anna Bielke (1687–1742) – Offret
Sedan 1721 änka efter fältmarskalk Carl Gustaf Mörner. Mörner hade varit vid Karl XII:s sida när skottet föll 1718. Efter kungens död stöttade Mörner hertig Karl Fredrik i maktkampen mellan Karl Fredrik och Ulrika Eleonora. I och med att Ulrika Eleonora valdes till drottning förlorade Mörner sin ställning och förpassades ut i kulisserna. - Carl Gustaf Tessin (1695–1770)
Son till Nicodemus Tessin d.y. och sonson till Nicodemus Tessin d.ä., arkitekten bakom grundritningarna till Salsta. Vid denna tidpunkt var Tessin Hattpartiets obestridda ledare, lantmarskalk (adelståndets talman) och riksråd. Han var stor konst- och boksamlare, djupt influerad av fransk kultur. Hösten 1741 besökte han Carl Gustaf Bielke på Salsta slott och efterlämnade en utförlig skriftlig redogörelse över slottets berömda bibliotek. - Ulla Sparre (1711-1768)
Dotter till riksrådet Erik Sparre af Sundby och därigenom släkt med familjen Bielke på Salsta. Hon gifte sig med Carl Gustaf Tessin 1727 och paret levde i ett för sin tid mycket omskrivet, djupt intellektuellt och kärleksfullt äktenskap – dokumenterat genom makarnas brevväxling. Hon var känd för sin bildning och kulturintresse och fungerade som sin makes nära förtrogne, men var också genom halvbrodern knuten till Hattpartiets absoluta kärna. - Carl Gustaf Bielke (1683–1754)
Änkling och slottsherre på Salsta sedan moderns död 1740. Han hade en lång karriär som ämbetsman bakom sig, bland annat diplomat i Frankrike och landshövding i Västernorrlands län. Men framför allt var han passionerad frankofil och boksamlare, och det var under hans tid som Salstas bibliotek växte till att bli Sverige största privatbibliotek.
- Ture Gabriel Bielke (1684–1763)
Överlevde slaget vid Poltava 1709 tack vare att han sårades tidigt under sammandrabbningen. Han var sedan med Karl XII till Bender och vid ritten tillbaka till Sverige, där han samtidigt skriver till sin mor att han befarar att kungens nya krigsplaner mot Danmark-Norge riskerar föra den svenska armén till ett nytt Poltava. Under frihetstiden blev han en av Mösspartiets främsta ledare, men vid det dramatiska riksrådsvalet 1738–1739 rensades han ut av Hattarna. År 1741 anklagades han för att ha tagit emot ryska mutor, vilket ledde till att han dömdes till förlust av sin pension och förvisades till sina gods. - Anna Margareta Oxenstierna af Croneborg (1692–1755)
Efter att hennes första make, överste Carl Ulrik Torstenson, avlidit 1727 gifte hon 1731 om sig med Ture Gabriel Bielke. Hon var känd i samtiden som en kvinna med stark politisk vilja. Det var hon som drev på sin make att utmana i maktkampen 1738, och var sedan djupt engagerad i Mösspartiets underjordiska nätverk efter att maken förlorat sin position. I praktiken var det hon som, med det arv hon fått efter Torstenson, fick försörja familjen de år maken förlorat sin pension. - Johan Göran Fleming (1679–1747)
Sachsisk-polsk generalmajor och generalfälttygmästare i Litauen. Under det stora nordiska kriget stred han för Kurfurstendömet Sachsen mot Karl XII. Efter freden i Altranstädt 1706 gifte han sig med Sigrid Catharina Bielke på Salsta slott, varefter han återvände till en karriär i Centraleuropa. - Sigrid Catharina Bielke (1681–1765)
Hon gifte sig 1706 med Johan Göran Fleming och tillbringade sedan större delen av sitt liv på makens slott och gods i Sachsen, Polen och Schlesien. Hon avled 1765 på godset Breschau. - Axel Wrede Sparre af Sundby (1708–1772)
Son till fältmarskalken Erik Sparre och halvbror till Ulla Sparre. Han var en hängiven Hatt-politiker och deltog vid samtliga riksdagar mellan 1734 och 1767, och han var bland annat med och röstade hade fram det radikala maktövertagandet 1738 som störtade Ture Gabriel Bielke. Som militär deltog han i Hattarnas ryska krig, vilket gjorde att hans hustru fick fira julen 1741 utan honom. - Christina Margareta Augusta Törnflycht (1714–1780)
Grevinnan Sparre, gift med Axel Wrede Sparre sedan 1735. Hon var dotter till den framträdande Hattpolitkern och riksrådet Olof Törnflycht. Själv har hon gått till historien när hon i ett brev till maken, som är ute i krig mot Ryssland, skildrar hur hon julen 1741 tagit in en gran och klätt den med ljus och saffranskringlor på makens stamgods Stora Sundby i Södermanland.