Varför lämnade Nils Bielke Salsta och Sverige, och avsade sig samtidigt arvsrätten till Salsta efter sin far Carl Gustaf Bielke? Och vems är blodfläcken i rummet där han sov vid sin farmor Eva Horns 69-årsfest 1722?
Varför dog Salstas slottsherre Per Brahe 1772, blott 25 år gammal?
Var och hur dog slottsfrun Ulrika Koskull 1805, hon som nu sägs gå igen på slottet?
Boka lunch/middag med mordgåta för att lösa någon av dessa mordgåtor. För ett mindre sällskap går det förstås utmärkt att deltagarna tävlar om att lösa mordgåtan individuellt. Men roligast brukar det vara att tävla i lag om ca 4-6 personer, för att ha andra att diskutera ledtrådarna med. Perfekt för födelsedagsfirande, möhippa eller för att kombinera teambuilding med en slottsmiddag!
Aktuella priser hittar du i vår prislista.
Landsflyktingen är en mordgåta i tre delar baserad på den spökhistoria som finns om blodfläcken som inte går att tvätta bort. Den fungerar både vid tvårätters lunch och trerätters middag. Under middagen berättas den verkliga historien om landsflyktingen Nils Bielke, men också vad som kan ha hänt under Eva Horns 69-årsfest för släkten. Innan efterrätten gäller det sedan att hitta ledtrådar och använda fakta om släktporträtten för att peka ut mördaren. Det lag som först kommer tillbaka och kan peka ut mördaren vinner. Men var inte för snabb att dra slutsats, enbart en chans ges!
Mordet på Ulrika Koskull är en mordgåta i två delar. Till varmrätten ges en genomgång av de förhör som genomförts med de misstänkta personerna, varefter lagen sedan kan samtala sinsemellan kring motiv & möjligheter. Mellan varmrätt och efterrätt gäller det sedan att säkra ledtrådar genom att undersöka slottets salar och rum. Det lag som först kommer tillbaka och kan peka ut mördaren vinner. Men var inte för snabb att dra slutsats, enbart en chans ges! Till efterrätten kan vinnande lag sedan presentera hur man gått till väga för att lösa mordgåtan.
Mordet på Per Brahe är en mordgåta i tre delar. Det lag som först kan peka ut mördaren vinner. Men var inte för snabb att dra slutsats, det lag som gissar fel utgår ur tävlingen… Till förrätten ges en genomgång av de förhör som genomförts med de misstänkta personerna. Under varmrätten kan lagen sedan samtala sinsemellan kring motiv & möjligheter. Mellan varmrätt och efterrätt gäller det sedan att säkra ledtrådar genom att undersöka slottets salar och rum. Till efterrätten presenteras sedan ytterligare ledtrådar till dess att något lag har löst mordgåtan.
Landsflyktingen Nils Bielke
En av de spökhistorier som berättas på Salsta handlar om att grevens son skulle ha slagit ihjäl sin fästmö och därefter flytt landet för att aldrig återvända, att sängen i rummet där dådet skedde placerats över den blodfläck som kan avslöja mordet, men att sängen vägrat stå kvar över blodfläcken, och flyttas som av osynliga händer. Med tanke på att Carl Gustaf Bielkes son Nils flyttade till Rom i sin ungdom för att aldrig mer återvända till Salsta och Sverige, och heller inte ärvde godset vid faderns död, ligger nära till hands att tro att det är han som är den adelsyngling som är mördaren i sägnen. Men så tycks inte vara fallet.
Vem var då Nils Bielke, och varför ärvde han inte Salsta?
Hans föräldrar, Carl Gustaf Bielke och Brita Horn, var ständigt på resor under Nils och hans systrar Eva och Sigrids barndom. Därför kom de tre syskonen att växa upp på Salsta hos deras farmor Eva Horn. Måhända inspirerades lilla Nils där av de katolska inslagen i slottskapellet. Hur som helst kom han som ung att konvertera till katolicismen och flytta till Italien, vilket fick till följd att hans familj fullständigt bröt med honom. Hans mor och den yngsta systern Sigrid var vid det laget döda, men hans brev hem till fadern och systern Eva vittnar om en stark önskan att behålla banden till familjen. Han hoppas att fadern kan glädja sig över att det nu går bra för honom, och att det ska överväga faderns sorg över hans landsflykt. Men far och syster avvisar honom brutalt. Ja, så brutalt att Nils befarar att Carl Gustaf låtit leja lönnmördare som ska ta honom av daga i Italien. Hellre än död son än en katolik! Nå, att fadern verkligen skulle ha gått så långt finns inga belägg för, men Nils eftermäle i Sverige är allt annat än gott. Han beskrivs som en vekling helt utan sin farfar och namne Nils Bielkes mod, en skam för sin släkt, en man som till och med gärna klär sig i kvinnokläder…
Så långt det som finns att läsa om Nils i officiellt källmaterial. Men ett dokument författat av greve Magnus Fredrik Brahe, som vi hittat på här på Salsta, visar nu att Nils Bielke inte mördat någon, och att den mystiska blodfläcken som figurerar i spökhistorien inte heller är blodfläcken från hans fästmö.
Detta är vad han skriver 1806, i samband med att ett rum i slottet moderniseras i tidens anda:
Min far, Erik Brahe, var mån om att föra allt från Salsta som på något sätt kunde avslöja vad som egentligen hände den olycksaliga kvällen 1722 som fick min farfars kusin Nils Bielke att i sorg lämna landet. Men mitt samvete kräver nu att jag gör vad jag kan för att tvätta rent Nils Bielkes eftermäle. Han är inte den mördare han misstänkts för att vara. Även om det samtidigt måste klargöras att han gjort sig skyldig till ett annat mycket allvarligt brott. Ett brott som enligt lag ska straffas med döden, även om väl inget dödsstraff för försyndelsen verkligen verkställts sedan 1778.
Av min farfars kusin Eva Bielke har jag fått veta vad som egentligen hände när min farfars mormor Eva Horn skulle fira sin 69-årsdag. Festen kom att bli den sista stora tillställningen med många av hennes barn, barnbarn och ett barnbarnsbarn närvarande, min far. Ett år senare var min farfar död, och hans kusin Nils hade lämnat landet. Några år senare hade flera av de övriga som kunnat vittna om vad som skedde också gått ur tiden.
Efter att Eva Horn (1653-1740) blev änka 1716 hade hennes äldsta son Carl Gustaf Bielke (1683-1754) inrättat sin fars svit av rum på slottets östra sida som sin och hustrun Brita Horns (-1728) personliga rum, för att bekvämt kunna besöka sina tre barn, som stadigvarande bodde på slottet. Utifrån det stora antalet gäster vid Eva Horns 69-årskalas fick Carl Gustaf nu emellertid avstå ett rum åt brodern Ture Gabriel Bielke (1684-1763) och dennes hustru Charlotta Piper (-1727), samt ett rum åt systern Christina Bielke (1678-1742), som sedan ett år tillbaka var änka.
På den övre våningen hade min farfarsfar Abraham Brahe (1669-1728), så som varandes den mest prominente gästen, installerat sig i slottets största gästrum, Brudkammaren. Hans son Nils Brahe (1694-1722) och lille sonson, Erik Brahe (1722-1756) fick rummen i den östra flygeln. Systrarna Eva (1706-1778) och Sigrid (1710-1726) bodde stadigvarande på slottet, och hade rummet öster om Riddarsalen som sin sängkammare, och därmed storebrodern nära till hands, då han tagit Isabellkammaren som sitt privata rum.
Sist till den stora middagen i Riddarsalen, när tjänstefolket redan hunnit lämna herrskapsfolket för att kunna intaga festmåltiden utan att störas, anlände Nils Bielke. Men inte ensam, utan i sällskap med en annan yngling. Slottsfrun, tillika jubilaren, reste sig och gick fram för att hälsa på nykomlingarna och samtidigt erbjuda ett av rummen i hennes egen svit i den västra delen av huvudvåningen åt den oväntade gästen, som hon antog var en vän till sonsonen. Men Nils förklarade att det rakt inte behövdes, utan att de avsåg att dela sängkammare. Måhända trodde Nils Bielke att det hela skulle passera diskret, men Eva Horn brast i tårar och bad sonsonen betänka vilken stor man han fått sitt namn ifrån.
Många blickar utbyttes över bordet mellan gäster som snappat upp några ord av vad som sagts, och för sig själva dragit slutsatser kring vad som utspelat sig i rummet. Nils farbror, Ture Gabriel, var den som till sist bröt tystnaden. Han förklarade att hans politiska karriär var i ett bekymmersamt läge, och att det minsta han behövde var att få en familjeskandal på halsen. Hans syster Christina fräste åt Carl Gustaf att det här är vad som händer om man lämnar sina barn allt för mycket vind för våg. Abraham reste sig och citerade Guds ord: ”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna har de båda gjort sig skyldiga till något avskyvärt. De ska straffas med döden, och skulden för deras död är deras egen.”
Med det gick Abraham in till sitt gästrum, muttrandes att han inte tänkte bevittna synd och tvingas vara den som måste utdöma straff. Nils Brahe sa lakoniskt att även rikets lag föreskriver dödsstraff för sodomi. Men allra mörkast i blicken var Carl Gustaf. Han beordrade döttrarna att genast gå till sin sängkammare, och tog samtidigt sin son avsides för ett allvarligt samtal.
Vad fadern då kan ha sagt till sonen stod oklart för Eva Bielke, liksom vad som sedan hände under kvällen och nattens timmar fram tills hon vaknar av oljud. Systern är också vaken och berättar att hon inte kunnat sova för ljuden, varpå Eva lovar att hämta fadern för att få hjälp att få tyst i huset. Hon går genom Riddarsalen till trappan, för att gå ner till föräldrarna. Men i trapphuset springer hon ihop med Nils, som kommer ut genom den motsatta dörren till trapphuset och snyftar ”han är på väg att slå ihjäl min älskade”, innan han försvinner nedför trappan. Skräckslagen blir hon stående i trapphuset tills hon hör ett hjärtskärande skrik. Sedan blir allt tyst. Snart har alla i slottet vaknat och kommer till trappan från sina respektive rum Liket undanröjs av greve Carl Gustaf Bielke och hans svåger Abraham Brahe, och sängen placeras över den blodfläck som är omöjlig att tvätta bort.
Över graven placerar Carl Gustaf en runsten för att säkerställa att ingen gräver i jorden där kroppen ligger begravd. Ingen talar mer om vad som hänt och Nils Bielke lämnar landet. Men snart börjar tjänstefolket tissla och tassla om att grevens son slagit ihjäl sin fästmö. Men det var hans älskare som blev mördad, ingen kvinna. Att förklara Nils oskyldig till dådet är min avsikt med detta. Vem mördaren var kan kvitta, så här många år efter den olycksaliga händelsen. Men den som vill gräva vidare i det förflutna hittar spår vid orgeln under mitt porträtt.
Mordet på Ulrika Koskull
Personer
Ulrika Koskull (1759-1805)
Magnus Fredrik Brahe (1756–1826)
Aurora Koskull (1778-1852)
Axel von Fersen (1755-1810)
Anders Koskull (1775-1820)
Fredrika von Kaulbars (1782-1806)
Jacques Dumas (1772-1810)
Kammarpigans berättelse
Lika fruktad som greve Magnus Fredrik Brahe var bland tjänstefolket, lika avgudad var grevinnan Ulrika Koskull, alltid vänlig mot alla som arbetar på Salsta. Tjänstefolket sörjer henne och oroas över vad som nu ska hända, när hon så hastigt har gått bort.
Det var upplagt för en trivsam middag. Grevinnans brorsdotter Aurora har under en tid bott på slottet, och hon hade för första gången besök av en av sina väninnor från tiden som hovfröken, Fredrika von Kaulbars. Det hade gått att ordna genom att Fredrika fått följa med Axel von Fersens droska från Stockholm, då greve von Fersen hade ärende till greve Brahe. Eftersom ett gästrum på huvudvåningen redan var upptaget hade jag gjort i ordning fyra sovrum på övre våningen: Brudkammaren med kabinett, Gyldenstolpes rum och Isabellkammaren. Bordsplaceringen ordnades så att Magnus Fredrik satt på ena kortsidan av bordet, med fröknarna Aurora och Fredrika på var sin sida. På andra kortsidan satt Ulrika, med Axel von Fersen och hennes brorson Anders Koskull till bords.
Men middagen blev inte den trivsamma tillställning man kunnat vänta sig. von Fersen hade begärt att hans betjänt skulle sitta med i rummet, på en stol vid väggen bakom honom, vilket Ulrika, som den gästvänliga värdinna hon alltid varit, inte hade några betänkligheter mot, men som redan från start gjorde Magnus Fredrik upprörd. Att von Fersens betjänt och Fredrika försvunnit för sig själva en stund på eftermiddagen bidrog till att stämningen var tryckt i salen redan när sällskapet satte sig till bords. Och inte blev det bättre av att såväl Fredrika som Anders Koskull sa saker som greven fann djupt opassande, och han bröt taffeln tidigt. Därefter dröjde det inte länge innan var och en hade gått till sitt, med undantag av Ulrika, som satt kvar en stund olycklig över hur kvällen urartat.
Jag vet att alla utom Ulrika höll sig på sina rum, för jag hade ärenden till alla. Jag började med att gå in till greven med de uppstoppade djur som Axel von Fersen haft med sig som present till honom, men som blivit kvar i Kungssalen, en uggla och en ekorre. Därefter hade jag att göra med att försöka torka rent spegeln i Fredrika von Kaulbars rum från blod, hon hade skurit sig illa. Men jag var tvungen att avbryta arbetet när tvätterskan ropade på mig att de kläder hon tvättat var klara; en frack som jag bar in till Anders Koskull och en blå klänning som jag bar in till Aurora Koskull. En märklig leverans, en burk med ögon, hade anlänt adresserad till Axel von Fersen, så jag bestämde mig för att ge den till honom innan jag återgick till arbetet med spegeln. När jag överlämnade burken till honom i hans rum stack hans betjänt ut ansiktet genom dörren in till kabinettet och bad mig att hjälpa honom att vända på ett krucifix. Jag skulle just till att återgå till arbetet med spegeln när Ulrika kom ikapp mig i biblioteket. Hon sa att hon plötsligt drabbats av illamående, och därför skulle dra sig tillbaka till sitt rum, och bad mig att hämta en bricka med tékoppar som blivit kvar i Gyldenstolpes rum, ett av de rum jag gjort i ordning som gästrum för natten. Tekannorna fick jag inte med mig, men jag bar ner brickan till serveringsgången och hör då att grevinnan utstöter väldigt obehagliga ljud. Jag går genom Kungssalen in till hennes rum, utan att möta någon, och finner henne redan död. Hon är ensam och dörren in till Grevens sovrum är låst, så tveklöst var jag den sista som såg henne i livet.
Detta vet vi
Aurora Koskull var hovfröken hos drottning Fredrika. Men efter en skandal avskedades alla hovfröknarna och ersattes av gifta statsfruar, som kunde förväntas vara mer sedesamma. Det var ett hårt slag för Aurora ekonomiskt, hennes föräldrar var döda, och hon flyttade till sin faster Ulrika Koskull och hennes man greve Magnus Fredrik Brahe. Ulrika avlider emellertid 1805, och året därpå gifter den då 50 år gamla Magnus Fredrik om sig med 28 år gamla Aurora.
Efter äktenskapet kommer Auroras tre år äldre bror, baron Anders Koskull, i mångt och mycket att bli den som styr och ställer på Salsta när makarna är på annan plats. Hans farmor och farfars fideikomiss, Engaholm, kommer han däremot aldrig i åtnjutande av. En fideikommiss är en fastighet som inte får delas utan ärvs samlat. Innehavaren av en fideikommiss äger inte egendomen i egentlig mening, men disponerar den och har rätt till inkomster från egendomen. I fideikommissförordnandet anges vilken arvsordning som gäller, och vanligast är att egendomen går från far till äldste son, men ibland med rätt för änka att sitta i orubbat bo under sin livstid, eller att äldsta dotter tillträder fideikommisset, om son saknas.
En som kom att drabbas långt hårdare än Aurora efter avskedet från hovet var hennes väninna Fredrika von Kaulbars. Hon beskrivs som en skönhet som avverkade otaliga kärleksaffärer tills dess hon höggravid gifter sig med Fredrik Ulrik Stackelberg – men inte av kärlek, utan då kungen beordrade baronen att ta ansvar för det barn han väntade med Fredrika. Bröllopet slutar i skandal, pga av Fredrikas dåliga rykte lämnar brudgummen bröllopet med orden att han aldrig mer tänker se sin unga hustru. Han lämnar därefter landet och tar tjänst i Ryssland.
Axel von Fersens liv är som taget ur en äventyrsroman, där han ständigt befinner sig i händelsernas centrum. Redan som femtonåring antas han 1770 som löjtnant vid ett franskt regemente och presenteras vid franska hovet, där han snart pekas ut som drottning Marie-Antoinettes älskare. Han deltar i de nordamerikanska frihetskriget 1781-1783, och stiger i graderna som överste i det svenska förbandet i fransk tjänst, Royal Suédois. Under franska revolutionen organiserar han det franska kungaparets flyktförsök 1791, vilket dock misslyckades. Under åren 1799-1810 är han bland annat kansler för Uppsala universitet och riksmarskalk. Hans död är lika dramatisk som hans liv – han lynchas av en folkhop i Stockholm, efter att han misstänks ha låtit giftmörda den då utsedda tronföljaren prins Karl-August.
Även Magnus Fredrik Brahe är för en tid utpekad som delaktig i ett mord – det på Gustav III. Magnus Fredrik hade varit en av de som stöttat Gustav III:s revolution, och som tack för hjälpen utses han bland annat till fadder för kronprinsen, den blivande Gustav IV Adolf. Men förhållandet mellan kungen och greven blir allt sämre, och som lantmarskalk, adelståndets talman, riktar Magnus Fredrik stark kritik mot Gustav III, med resultat att den enväldige kungen för en tid låter fängsla greven. I polisutredningen efter skottet på maskeradbalen figurerar Magnus Fredrik bland de som misstänks ha varit delaktiga i konspirationen, men något åtal väcks aldrig mot honom, varför misstanken aldrig kom att prövas i domstol.
Avslutningsvis vet vi också att strykninförgiftning orsakar våldsamma kramper, och att dessa kramper kan hindra andningen och därigenom orsaka döden kort efter förgiftningen.
Kvällens förlopp
När fjärdingsmannen anlände till Salsta stod inte bara ett lik att finna, utan två. Ulrika Koskull upplagd på paradsängen i hennes egen sängkammare, och hennes kammarpiga, på golvet i serveringsrummet, strypt. I analyser som gjorde av de tékoppar som också fanns i serveringsgången hittades tydliga spår av stryknin. Samtliga som befunnit sig i slottet under kvällen förhördes, och följande är protokoll från vad de då yttrade:
Magnus Fredrik Brahe
Vi var sex personer till bordet denna afton, men von Fersen hade också med sig sin betjänt i rummet, på en stol bakom honom vid väggen. Jag ifrågasatte det, det finns ingen anledning att ha overksamma tjänstefolk med vid middagen. Men Axel är ju som han är, och bemötte min kritik med att hans betjänt numera var som en nära vän, att han haft mannen i sin tjänst sedan han lämnade Frankrike vid revolutionen. Men i mina ögon ser betjänten snarare ut som en revolutionär, jag litar inte ett ögonblick på den mannen, och gud vet vad han och Fredrika von Kaulbars hade haft för sig innan middagen. De hade inte mycket mer än hunnit anlända till Salsta innan de försvann bort för sig själva, och återkom till oss andra först när middagen serverades. Men det var inte min värsta huvudvärk vid matbordet.
Fredrika bjäbbade på med Aurora om att det var Ulrikas fel att de blivit utkörda från Stockholms slott. Nå, det var kanske min hustru som mer än någon annan framfört kritik angående hovfröknarnas synnerligen opassande leverne, inte minst för att få bort Aurora från det som pågick, men ansvaret för det var fröknarnas och ingen annans. Det här är första gången Fredrika von Kaulbars gästar oss på Salsta, och det visar på hennes dåliga omdöme att hon vid sitt första besök kritiserar sin värdinna, ja rent utav önskade hennes död. Aurora gjorde väl vad hon kunde för att få tyst på sin väninna, men utan framgång.
Men värre kom det att bli. I vanlig ordning började von Fersen skryta om hur han befriade Amerika från det engelska oket och hur han så när räddat franska kungaparet från giljotinen. Så blir det alltid när han fått något innanför västen, men med unge Anders Koskull mitt emot fick han inte sitta oemotsagd. Anders brusade upp och anklagade ”den äldre generationen” för att vara korrupt och i vägen för hans generations möjligheter att ta sig fram i livet. Ja, jag har förstått att Auroras bror har ekonomiska problem, men det hela blev väldigt olustigt när han plötsligt vräker ur sig att det rimliga vore att han fick ut arvet efter sin farfar nu, och inte behövde vänta med det till dess att Ulrika vilade under jorden. Ja, hans och Auroras föräldrar är ju döda sedan länge, och deras faster, min saliga hustru, har varit den som disponerat släktens egendomar, även om von Fersen i sitt uppdrag som riksmarskalk varit tämligen saktfärdig i att utverka arvet, och inkomsterna från släktens fideikommiss Engaholm har därför inte kunnat betalas ut sedan hennes far dog.
Jag fick nog och bröt upp och gick in till mitt sovrum. På väg dit bad jag kammarpigan att komma in med de uppstoppade djur von Fersen haft med som gåva till mig, en uggla och en ekorre, och kort därefter kom hon med dem, varefter jag gick och la mig med huvudvärk.
Aurora Koskull
Det var ett fruktansvärt misstag att bjuda Fredrika von Kaulbars hit till Salsta. Vi hade mycket trevligt tillsammans som hovfröknar, men jag vet ju hur spontan och otillräknelig hon kan vara, och efter det att vi båda lämnade Stockholm slott har vi inte setts. När jag fick höra att Axel von Fersen skulle komma besök skrev jag till Fredrika och bad henne efterhöra om hon kunde göra sällskap med von Fersen, eftersom de är gamla vänner, om man kan uttrycka det så. Jag hade trott att jag och Fredrika skulle umgås och prata om gamla goda tider, men före middagen svärmade hon för von Fersens betjänt, Jacques Dumas heter han visst, och tog till och med upp honom till sitt rum en stund. Och under middagen satt hon bara och ondgjorde sig över min faster, att det var Ulrikas fel att vi inte kunde vara kvar som hovfröknar. Hennes avsky mot Ulrika tycktes inte känna några gränser, och om det inte vore för det hon sedan berättade skulle jag nästan kunna tro att det var hon som tog faster av daga.
När Magnus Fredrik lämnat bordet viskade hon att hon fått höra Jacques Dumas verkliga historia. Han var en av revolutionärerna i Frankrike, och faktiskt den som avslöjade franska kungaparets flyktförsök och sände dem i döden. Men istället för att också gripa Axel von Fersen har han följt honom till Sverige för att förbereda revolutionen också här, genom att inhämta information om landet och skapa oreda. Nå, det kanske bara var hans sätt att framstå som spännande, men han har dödat förr, och nu när Ulrika ligger död kan jag inte tro annat än att Dumas är den skyldige.
Åh, om jag bara hade varnat Ulrika! Men där vid middagen tröttnade jag på att höra Fredrikas pladder. En kort stund efter att Magnus Fredrik lämnat bordet gick jag därför in till mig, och såg ingen mer på hela kvällen, förutom kammarpigan som kom in med en klänning som jag låtit tvätta.
Axel von Fersen
Hå, hå, att greve Magnus Fredrik Brahes svärmeri för den unga Aurora skulle få sådana konsekvenser för stackars Ulrika. De har haft mycket olycka i sitt äktenskap, sex barn har dött för dem, och nu detta. Ja, att Magnus Fredrik är betuttad i flickan kan ju var och en se. Men man kan ju tycka att han skulle sköta det hela snyggare än att Ulrika skulle behöva dö på kuppen. Handlingskraftig har han alltid varit, men inte alltid den som tänker på konsekvenserna.
Nå, vad vet jag, han kanske inte låg bakom det hela själv, utan bara så att säga uppmuntrat Aurora till det genom att finnas tillgänglig och förälskad. Ja, min betjänt hade visst en pratstund med fröken Fredrika under dagen, och han fick då höra av Fredrika att Aurora faktiskt hyste sådana planer. Ja, enligt Jacques så hade Aurora berättat för Fredrika om sin förbindelse med Magnus Fredrik, och inte bara det – utan också nämnt att hon hade goda förhoppningar om att bli grevinna den dag grevinnan dog, och att den dagen nog inte var så långt borta.
Men det där får du fråga Jacques om. Han är en förträfflig karl och pratar redan fullt begriplig svenska. Jag träffade på honom när jag skulle lämna Frankrike efter att jag misslyckats med att föra kungaparet i säkerhet. Han erbjöd sig att hjälpa mig på min resa och har sedan blivit kvar som min betjänt, även om jag numera ser honom mer som vän och bror. Dyr i drift är han inte heller, jag behöver inte betala honom annat än uppehälle, och med tiden har han blivit min förtrogne i allt. När både Magnus Fredrik och Aurora lämnat middagsbordet såg jag ingen orsak till att sitta kvar med den fräcke otrevliga ynglingen Anders Koskull, så jag sa godnatt till Ulrika och tillsammans med Jacques gick vi upp till våra rum, och såg inga andra under resten av kvällen. Med undantag av en kammarpiga som kom och hjälpte oss att komma iordning.
Anders Koskull
Stackars faster. Jag har länge förstått både att Magnus Fredrik inlett ett förhållande med min syster, och att Ulrika blivit allt mer missnöjd över arrangemanget. Hon hotade väl att ställa till med stor skandal, medel har hon ju efter arvet efter sin far, min farfar, så vidare beroende av Magnus Fredrik är hon då rakt inte ekonomiskt. Ja, jag kan för mitt liv inte förstå att Magnus Fredrik inte kunde lösa detta på ett annat sätt. Om det nu alls är han som har mördat kära faster. Även om han förstås måste betraktas som ytterst misstänkt i detta skulle jag nog för egen del snarare tro att var greve Axel von Fersen som tog henne av daga. Det är ju i så fall inte hans första giftmord, om man säger så.
Jag har haft ingående samtal med både min faster och med von Fersen om det arv jag har att lyfta efter min farfar. Mina efterforskningar har visat att släktens fideikommiss Engaholm ger stora intäkter, men inte bara det, men att till dess att det står klart vem som ska ta över fideikommissen har von Fersen stoppat intäkterna i egen ficka. Ja, Ulrika hade svart på vitt att så är fallet. Och hon hade väl hotat med att avslöja detta svindleri, vilket skulle bli en skandal som von Fersen inte skulle ta sig helskinnad igenom. Så, nog hade han skäl till att röja Ulrika ur vägen.
Själv har jag närt en förhoppning att rättvisa skulle skipas under välvilliga former, Så när Magnus Fredrik brutit upp från middagen föreslog jag att vi alla tre; jag, Ulrika och von Fersen, skulle samtala om arvskiftet. Men von Fersen var ovillig därtill, och för att lägga band på min ilska gick jag raka vägen till mitt gästrum, där jag sedan satt ensam hela kvällen, med undantag av att kammarpigan kom in med de kläder som jag låtit tvätta.
Fredrika von Kaulbars
Jag ska inte påstå att jag hyste några varma känslor för Ulrika Koskull, men det är fruktansvärt detta som har hänt. Och jag är tämligen säker på att det är greve von Fersens betjänt som är den skyldige. Jag kom att samtala med honom under dagen, först under färden i droskan från Stockholm, och sedan efter att vi kommit fram hit till Salsta. Och det är en riktig skurk, ska ni veta! Han kallar sig Jacques Dumas, men om det är hans riktiga namn tvivlar jag på. Han försökte prata omkull mig genom att berätta hur han varit en av ledarna under revolutionen i Frankrike, och också varit den som handgripligen hindrade kungaparet från att fly landet. Men inte bara det, han berättade också att han följt greven till Sverige, för att sprida revolutionen hit. Numera åt Axel ur hans hand, påstod han, och det fanns inga statshemligheter som han inte fick kunskap om, och därefter kunde förmedla vidare till sina franska vänner. Kungamördare imponerade inte på mig ska jag säga, så jag körde ut honom från mitt rum!
Men jag ska också säga att jag inte är förvånad över hur naiv Axel varit, om det stämmer att han inte bara fört med sig en revolutionär till Sverige som betjänt, men också förser honom med allehanda hemlig information. Det är just hans lynne det att skrävla med saker som han vet inte får föras vidare hur som helst. Mellan oss kan jag berätta att jag under min tid som hovfröken hade intimt umgänge med greven, och han berättade då både det ena och det andra för mig. Inte minst fick jag veta att han berikade sig själv genom att dra ut på tiden innan ägarskapet till en fideikommiss överfördes från den avlidne till arvingen, för att under tiden däremellan kunna stoppa intäkterna från godsen i egen ficka. Han är allt en luring, Axel. Och man kan ju tycka att han i sig själv borde kunna känna andra, och därför känna igen en skurk när han såg en.
När både Magnus Fredrik och Aurora dragit sig tillbaka tänkte jag i mitt stilla sinne att jag och Axel skulle kunna återuppliva gamla minnen. Men han var snabb med att dra sig tillbaka tillsammans med sin betjänt. Att sitta kvar med tråkmånsarna Ulrika och Anders hade jag föga glädje av, så jag gick upp till mitt rum, och bad samtidigt pigan att komma och tvätta spegeln ren, då den blivit blodig när jag råkade skära mig. Hon kom mycket riktigt förbi en sväng, men hann inte göra klart innan hon avvek. Och nu är också den stackaren död! Det kan nog bara vara Dumas som är så kallblodig.
Jacques Dumas
Jag hoppas att kunna vara behjälplig i att reda ut vem som mördade min stackars värdinna. Jag vet att i alla fall två personer uttalat att de önskade hennes död. Den ene hörde jag själv, den andra av vad jag fick höra av Fredrika von Kaulbars. Ja, hon berättade att hennes väninna Aurora har en förbindelse med greve Magnus Fredrik Brahe, och att hon därför länge planerat att döda grevinnan för att själv kunna gifta sig med Magnus Fredrik. Men även Auroras bror önskades fasterns död. Han är en synnerligen ond man. Ja, han hotade även mig under dagen med att ställa till skandal om min bakgrund om jag inte utverkade en ansenlig summa pengar till honom. För att vinna tid låtsades jag vara beredd att gå honom till mötes och frågade om hans situation, och fick till svar att hans titel som baron bara var en ekonomisk belastning, då han förväntades leva som en herreman, men inte hade några räntor att leva på, då hela arvet efter farföräldrarna felaktigt skrivits på hans faster när hans egen far dog. Den dag Ulrika dog skulle han bli fideikommissariepå Engaholm och en rik man, hävdade han, men så länge hon var i livet var det till att hanka sig fram. Men detta vet du väl redan allt om efter att ha talat med greve Axel von Fersen, som ju som riksmarskalk är den som är ytterst ansvarig för hur arvet ska skiftas. Inte för att jag anser att titlar är det som gör skillnad på folk och folk. Men man kan ju förvänta sig lite mer hyfs av den som kallar sig baron. Så min husbonde har gjort helt rätt som hållit Anders Koskull borta från allt vad arv och gods heter.
Mordet på Ulrika Koskull kan också utföras som ett cluedospel med slottet som spelyta. Rekommenderat antal deltagare är 5-30 personer. Gå runt i sex av slottets rum och salar, sök vapen och använd uteslutningsmetoden för att fastställa vem som mördade Ulrika, var och med vilket mordvapen. Det lag som först gissar rätt vinner. Men var inte för snabb att dra slutsats, det lag som gissar fel utgår ur tävlingen. Spelet kan utföras före eller efter middagen.
Mordet på Ulria Koskull som cluedovariant
Kort tid efter att den unga Aurora Koskull flyttat till sin faster Ulrica Catharina Koskull dör fastern, och fasterns make, Magnus Fredrik Brahe gifter 1806 om sig med Aurora. Vi misstänker att Ulrica Catharina mördats. Men vem är mördaren?
Karaktärer: Magnus Fredrik Brahe, greve, slottsherre på Salsta, Aurora Koskull, grevinna, fd kammarfröken vid hovet på Stockholms slott, Betjänten, Hushållerskan, Anders Koskull (broder till Aurora som gick under smeknamnet Baron Anders, och sägs ha varit en högljudd man snar till vrede så till den milda grad att han dött av slaganfall när han skrek åt en av traktens bönder för att dennes häst dreglat ner hans jacka. Vålnaden av den ilskne friherren lär sedan ha setts vid skilda tidpunkter vandrande i slottsgemaken, lätt att känna igen på sin stultande gång och sättet att sticka händerna in i rockärmarna. Den som ser honom drabbas snart av olycka.), Fredrika von Kaulbars (väninna till Aurora under hennes tid som kammarfröken. Hon beskrivs som en skönhet och hennes otaliga kärleksaffärer medförde att hon och samtliga övriga hovfröknar avskedades och ersattes på hovet med gifta fruar. Samtida med att Ulrica Catharina dör vigs Fredrika med baron Fredrik Ulrik Stackelberg, då de väntar barn och kungen beordrat baronen att ta ansvar genom att gifta sig med Fredrika. Bröllopet slutar i skandal, pga av Fredrikas dåliga rykte lämnar brudgummen bröllopet med orden att han aldrig mer tänker se sin unga hustru. Stackelberg lämnar landet och tar tjänst i Ryssland.)
Vapen: Rep, Gift (burk med svart sörja), Kniv, Sax, Tavelram (tavlan kan ha gått sönder när den slogs mot huvudet), Krucifix (Jesusstatyn kan ha lossnat från korset när den slogs mot huvudet)
Rum: Kungssalen, Kapellet, Pelarfarstun, Riddarsalen, Morianfarstun, Musiksalongen
Regler: Spelledaren deltar inte i spelet. Om fler än fem personer deltar, utöver spelledaren, så delas deltagarna in i lag, med 2-6 deltagare per lag. Blanda korten med de sex misstänkta personerna, med baksidan uppåt. Tag ett av dessa kort på måfå (ingen får se det kortet!) och lägg det i kuvertet. Gör samma sak med mordvapenkorten och platskorten. När ni är klara, innehåller alltså kuvertet ett kort med mördaren, ett kort med mordvapnet, och ett kort med rummet där mordet skedde, och ingen vet vilka korten är. Spelledaren håller ordning på kuvertet. Blanda noga de resterande 15 korten, fortfarande med baksidan uppåt. Spelledaren delar ut samtliga 15 kort till lagen. Några lag kan få ett kort mer än andra lag, beroende på hur många man är; detta ger dock bara en obetydlig fördel.
Lagen förser sig med en varsin penna för att kunna skriva anteckningar på sitt spelprotokoll. Det är viktigt att man inte heller visar sina anteckningar för motspelarna – håll papperet gömt!
Spelordningen lottas. Varje gång det är ens tur, får laget välja en plats och förflytta sig dit tillsammans med övriga lag, eller välja att stanna kvar på den aktuella platsen. När laget kommer till den valda platsen får man genast i samma drag delge en misstanke. Man säger då högt t.ex. ”Jag misstänker att mordet utfördes på Denna plats, av Den personen med Det vapnet”. När denna misstanke delgivits måste laget som står näst i turordningen titta på sina kort; om laget har ett eller flera av de misstänkta korten måste laget ge kortet ett alibi genom att visa upp det för laget som delgav misstanken. Det spelar ingen roll vilket av de tre korten som visas upp, men det är viktigt att bara laget som delgav misstanken får se kortet, och ingen annan. (Gå undan en bit om det behövs.) Om laget näst i tur inte kan visa något av de efterfrågade korten, går misstanken vidare till nästa lag; kan inte heller detta lag ge något av de tre korten alibi genom att visa upp ett av dem, går misstanken vidare till nästa lag tills ett av de misstänkta korten visats. (Med riktigt mycket tur skulle den första gissningen kunna vara helt korrekt, men lugn – det händer bara 1 gång på 216 spel…) Därefter går turen vidare till nästa lag i turordningen, varpå lagen på detta sätt kommer kunna pricka av allt fler kort som fått alibi.
Lagen kan också spana efter mordvapen i rummen. De misstänkta mordvapen som inte använts vid mordet finns kvar på slottet. Identifierar man ett mordvapen kan det således strykas från listan. Ett lag som identifierat ett mordvapen behöver inte delge detta för övriga lag, utan prickar i hemlighet av vapnet på det egna protokollet. (Spelledaren har i förväg placerat ut ett mordvapen/rum, och därefter plockat bort det vapen vars kort hamnat i kuvertet.)
Genom uteslutningsmetoden och god slutledningsförmåga kommer något lag till sist att tro sig veta vem mördaren är, på vilken plats det skedde och vilket mordvapen som användes. Anklaga! När ett lag är övertygat om att man vet vilka de tre gömda korten är, kan laget efter att ha delgivit en misstanke, i samma drag göra en anklagelse. Detta gör man genom att först på sitt papper skriva mördaren, platsen och mordvapnet, och sedan titta på de tre korten i kuvertet utan att någon annan ser dem. Om anklagelsen är korrekt – samtliga stämmer – visar man upp korten samt sin skrivna anklagelse och har vunnit spelet. Om anklagelsen däremot inte är korrekt, måste man lägga tillbaka de tre korten i kuvertet, fortfarande utan att någon annan ser dem, men man får då inte fortsätta att spela. Man måste dock kvarstå i spelet som svarande, för att kunna ge alibi åt kort de övriga spelarna misstankar; men man får alltså inte delge misstankar själv. Man får bara göra en anklagelse under spelets gång. Det är fullt tillåtet att delge misstankar som berör kort man själv har på handen. På så vis kan man förvissa sig om var specifika kort finns någonstans bland de andra spelarna.
Mordet på Per Brahe
Enligt alla officiella källor dog Per Brahe i Stralsund den 27 juni 1772, blott 25 år gammal. Trots sin ringa ålder var Per Brahe en av landets mest förmögna personer, efter att ha ärvt sin far Erik Brahe, som avrättats 1756. Erik Brahes brott var att ha planerat en statskupp för att återinföra kungligt envälde under kung Adolf Fredrik, far till Gustav III.
I arvet ingick både Skokloster och Salsta. Och om vi får tro ett dokument som påfunnits på Salsta dog Per Brahe ingalunda en naturlig död i Stralsund, utan mördades på Salsta. Läs och döm själva – och se om ni är mer skarpsynta än dåtidens mordutredare, som tycks ha gått bet på frågan vem som utförde mordet på Per Brahe. Här följer dokumentet i sin helhet:
Ers nåd!
Greve Per Brahe är funnen död i sin sängkammare på Salsta, av allt att döma mördad. Till dess att denna familjetragedi kunnat benas ut ber jag er enbart föra ut att greven avlidit i Stralsund, dit han för såväl alla anhöriga som för hela sin tjänstestab på Skokloster låtit meddela att han avrest. Men istället för att genast resa till Stralsund for han uppenbarligen till sitt slott i Salsta. Kvällen han mördades fanns på slottet också hans bror Magnus Fredrik, Carl Constantin De Carnall med hustru Elisabeth von Knorring, samt Catharina Koskull och hennes dotter Gustava. Jag har låtit höra alla dessa fem samt tre personer bland tjänstefolket. Men uppenbarligen ljuger någon, jag får inte berättelserna att hänga samman. Jag ber er därför om hjälp att utreda vem som mördat greven, och bifogar därför de fullständiga förhören nedan, där jag bett de misstänkta att berätta varför de befunnit sig på Salsta och deras bild av vad som egentligen hände vid den uppenbarligen dramatiska måltiden på kvällen. Min enda slutsats är att Elisabeth von Knorring är allt för svag för att ha kunnat begå det bestialiska mordet, samt att pigan Sara är fullständigt sanningsenlig i sin berättelse. Hon var den som påträffade greven död och den chock hon ger uttryck för är knappast spelad.
Förhörsomgång 1.
Magnus Fredrik Brahe
Jag har under en längre tid försökt att få till stånd ett samtal på tu man hand med min bror. Och då han alltid menat att väggarna på Skokloster har öron, blev jag därför glad när han bjöd in mig till Salsta för ett samtal. Som ni kanske vet avrättades vår far Erik Brahe 1756, tre månader innan det att jag själv föddes, och Per ärvde därför hela hans förmögenhet, inklusive slotten Skokloster och Salsta. När jag nu närmar mig min myndighetsdag anser jag att arvet ska skiftas så att det också kommer mig delvis till del. Pers inbjudan tolkade jag som att han delade denna min syn, och att vi skulle nå en lösning. Jag ska inte sticka under stol med att jag därför var misslynt över att Per spenderade hela eftermiddagen i samtal med Carl Constantin De Carnall. Tydligen hade de mycket att tala om, då de kom sent till måltiden. Såväl jag som mor och dotter Koskull och De Carnalls hustru tvingades vänta vid bordet en ansenlig tid innan herrarna behagade komma. Båda med bistra miner. Av allt att döma var det inte ett angenämt samtal de fört, men vem som var mest förbittrad på vem kan jag inte avgöra.
Sedan hinner vi inte mycket mer än slå oss ner vid bordet innan en gammal dräng rusar in i salen, pekar på en av de unga pigorna, som uppenbarligen är gravid, anklagar Per för att vara far till barnet och kräver att han ska ta sitt ansvar. När min bror avfärdar honom, tar drängen tag i bordsduken, drar den av bordet och välter på så sätt både porslin och mat i golvet. Per reser sig sakta, fräser åt drängen att det här kommer få konsekvenser, beordrar en av pigorna att städa upp i salen, hälsar oss andra godnatt och går sedan in till sig.
Innan jag själv går och lägger mig passar jag på att äta lite av den mat som går att rädda. Sedan går jag in till mitt rum, det blåa gästrummet.
Gick du genom grevens sängkammare dit?
Nej, inte alls. Blåa gästrummet har förvisso en dörr som leder direkt in till min brors sängkammare, men har också en annan ingång.
Och du tillbringade hela natten i ditt rum, så ingen kan ha tagit sig in i grevens sängkammare den vägen?
… hmm, nej jag var på mitt rum hela natten, så då skulle jag ha vaknat.
Carl Constantin De Carnall
Jag och min hustru var goda vänner med salig Erik Brahe, greve Per Brahes far. Per har under lång tid efterfrågat att jag skulle dela med mig av lite minnen om hur Erik var som person. Som du kanske vet skrev Erik under den tid han inväntade sin avrättning en samling livsvisdomar som han ville förmedla till sonen, för att så att säga kunna vara honom till gagn i uppfostran även efter sin död. Per hade en del frågor kring de instruktioner han fått av sin far, som han bad mig om hjälp att få svar på. Vi samtalade hela eftermiddagen. Vi blev väl därför lite sena till måltiden, som sedan fick ett abrupt slut med den där drängens uppträde, som du säkert redan hört talas om. Efter uppträdet och det att Per gått in till sig gick jag och min hustru genast en trappa upp till vårt sovrum, för övrigt ett stort angenämt sovrum kallat Brudkammaren. Vad som tilldrog sig under natten vet jag därför inget om. Men om du vill höra min åsikt är det säkert den där drängen som satte kniven i stackars Per. Hans uppsyn uttryckte mord när han fördärvade vår måltid.
Elisabeth von Knorring
Min make och jag befann oss hela natten i vårt tilldelade gästrum, så jag har tyvärr inte mycket att bidra med för att bringa klarhet i denna tragiska historia. Vårt gästrum låg en trappa upp, ett fint rum förvisso, men då jag har svårt att gå i trappor på grund av min sjukdom hade jag hellre önskat att vi fått rum på huvudvåningen. Men det gick väl inte att uppbringa ytterligare rum där, nu när vi kom på visit med så kort varsel, för att inte säga oinbjudna. Min make hade hört av Catharina Koskull att hon skulle till Salsta, och vi slog följe i hennes droska. Ja, själv var jag förstås inte alls angelägen om att fara ut i obygden, men min make hade något viktigt att meddela greven, och ville ha med mig, trots min sjukdom.
Hur vet ni att er make också befann sig i Brudkammaren hela natten?
Jag sover tyvärr illa på grund av min sjukdom, vaknar regelbundet, och varje gång jag vaknade låg min make invid mig. Däremot var det någon annan som passerade genom Riddarsalen. Tidigt på natten märkte jag tydligt hur någon gick just utanför dörren till vårt sovrum. Jag misstänkte genast att det var unge Magnus Fredrik. Han och fröken Gustava utbytte tämligen opassande blickar under eftermiddagen, och när vi inväntade att greven och min make skulle komma till måltiden var det rent utav motbjudande att se. Hon hade gästrummet på andra sidan Riddarsalen, och det skulle förvåna mig stort om de unga inte gjort upp om att Magnus Fredrik skulle avlägga visit hos henne under natten. Min kropp är det kanske skrutt med. Men mitt förstånd är det inget fel på. Och min misstanke bekräftades. Strax efter fyra hör jag åter ljud från Riddarsalen, och jag går upp för att säga att nu får det vara slut på springet som stör anständigt folks sömn. Jag ser tydligt då hur Magnus Fredrik försvinner ut från Riddarsalen vidare in mot förstugan. Jag fräser åt honom, men han vänder sig inte.
Så du anklagar Magnus Fredrik för modet?
Verkligen inte! Det må vara så att Magnus Fredrik var på väg att stå utblottad när han nu snart blir myndig, hela fadersarvet gick ju till den ende son salig Erik Brahe hade i livet när han så orättvist avrättades. Men Magnus Fredrik högaktade sin bror allt för mycket för att ta honom av daga. Det lösaktiga stycket är jag dock inte lika säker på. Nu när Per inte lever kan ju Gustava få både Magnus Fredrik och samtidigt bli grevinna!
Catharina Koskull
Greven bjöd för en tid sedan ut oss, dvs mig och min äldsta dotter, till Salsta. Han har länge haft mycket gott att säga om om min dotter, så jag anade nog vad han hade i sinnet. Och mycket riktigt. När vi anlänt till slottet bad han att få tala med mig i enrum, och frågade då om han hade mitt godkännande till att fria till Gustava. Även om jag redan bestämt mig för att ge mitt godkännande, ja min make är död sedan några år tillbaka om ni undrar, sa jag inte genast ja, utan bad som sedvanan bjuder om betänketid, för att också kunna tala med min dotter om saken. Jag fick dock inte genast tag på Gustava, det visade sig att hon begivit sig ut i slottsträdgården tillsammans med grevens yngre bror, Magnus Fredrik. Gustava och Magnus Fredrik är ju jämngamla, och Magnus Fredrik är också den stiligare av bröderna, så jag hade full förståelse för att hon tog tillfället i akt att samtala med Magnus Fredrik. Men Per är, eller var, som det nu blivit, trots allt greve och den bemedlade av bröderna, så, så snart jag fått tag i henne hade jag ett allvarligt samtal med henne och förklarade att Per önskade fria till henne, och att hon skulle slå alla eventuella svärmerier för Magnus Fredrik ur hågen, och säga ja till greven.
Men när jag väl gick för att ge Per mitt svar var han upptagen i samtal med De Carnall. Av det lilla jag hörde framgick att de samtalade om att stödja Gustav III:s planer. Eller samtala är kanske inte det rätta ordet. Da Carnall lät väldigt framfusig, precis på samma sätt som när han här om dagen, frågade om han och hans hustru skulle kunna följa med i vår droska till Salsta. Jag hade nämnt att greve Per Brahe bjudit in mig och min dotter till Salsta, och han blev med ens mycket angelägen om att få följa med. Jag borde förstås ha sagt att det var opassande, så som det nu utvecklade sig. Men av hans fråga kunde jag utläsa att han inte accepterade ett nej. Nå, att det inte var angenäma samtal de fört kunde alla utläsa i deras anletsdrag när de sent omsider anslöt till måltiden. Och något tillfälle att fullfölja frieriet blev det såldes aldrig. Sedan kom ju den där hemska beskyllningen att greven gjort en av pigorna med barn. Att pigan väntade barn gick inte att ta miste på, men beskyllningen tror jag inte mycket på.
Nå, kvällen var förstörd, och jag drog mig tillbaka till det rum som förberetts för mig, Drottningkammaren kallad, eftersom den en gång i tiden iordningställts åt änkedrottning Hedvig Eleonora. Man tyckte väl att det var ett lämpligt rum också åt en änka som mig. Gustava fick rummet innanför mitt, vilket var alldeles utmärkt, eftersom jag då kunde ha koll på att hon stannade på sitt rum hela natten.
Och hon var ensam på sitt rum hela natten?
I allra högsta grad. Jag hade genast märkt om någon smugit igenom mitt rum.
Och det fanns ingen annan väg in till Gustavas rum?
Inte så vitt jag vet, hon gick genom mitt rum in till sitt, och kom samma väg tillbaka när hon väckte mig på morgonen.
Gustava Koskull
Jag och min mor var utbjudna till greven. Sedan fick jag plötsligt veta att vi skulle ha sällskap i droskan till Salsta av Carl Constantin De Carnall och hans hustru Elisabeth. Det var inte allt för uppiggande, i synnerhet Elisabeth är en tråkmåns, som hela tiden tittar snett på mig. Men en glad överraskning när vi kom fram var att grevens yngre bror Magnus Fredrik också befann sig på Salsta, så det kompenserade för Elisabeths närvaro. Sanning att säga, så snart min mor och greven gått iväg för ett samtal så tog Magnus Fredrik mig under armen för att visa mig slottsträdgården. Vi hade en riktigt angenäm eftermiddag, men på det följde en bedrövlig kväll och en ännu värre morgon, när vi fick höra att stackars Per mördats.
På vilket sätt var kvällen bedrövlig?
Åh, har du inte fått höra det? Just som vi äntligen satt oss för att äta, kom gårdskarlen in i salen och skränade att greven var far till det barn som hans dotter väntade. Han började slänga saker omkring sig, och greven tog förstås illa vid sig och drog sig undan till sin sängkammare. Jag åt snabbt upp den mat jag hunnit lägga för mig, sedan följde jag med min mor en trappa upp till våra gästrum.
Inte bedrövlig för att den man som stod i färd att fria till dig visade sig ha en förbindelse med en av pigorna på slottet?
Per nekade till de anklagelserna, och jag tror naturligtvis mer på Per än på en gårdskarl. Pigan var förstås en lycksökerska, ogift och i hennes tillstånd pekar hon ut den rikaste mannen i hennes närhet som far till barnet. Och vem vet, nu när Per är död kan hon ju ihärdigt hävda att Per verkligen var far till hennes barn, och på så sätt utverka ett ansenligt arv till barnet, och så är hennes lycka gjord.
Vad gjorde du själv sedan under natten?
Då sov jag förstås på mitt rum.
Ensam hela natten?
Vad är det du försöker antyda!? Självklart var jag ensam. Det kan min mor intyga, hon sov i rummet ivid mitt!
Jag antyder inget, jag ställer bara frågor. Men jag undrar hur ni på morgonen fick besked att greven var död. Och om ni fick veta hur han dött.
Jag väcktes av ett fruktansvärt skrik. Efter en stund gick jag in till mor, och tillsammans tog vi trappan ner för att efterhöra vad som hade hänt. Då fick vi veta att greven var död, men inte några detaljer om hur det gått till. Tvärt om bad gårdskarlen oss att återvända till våra rum, så skulle han tillse att någon av pigorna kom upp med frukost till oss, medan han skickade en stallpojke efter fjärdingsmannen. När vi var på väg upp till våra rum igen mötte vi Elisabeth och Carl i trapporna. Hon har ju svårt att gå, Elisabeth, så det tog sin lilla tid för dem, och jag berättade det lilla jag fått veta om att greven hittats död, och att de kunde återvända till sitt rum så skulle pigorna komma upp med frukost. Elisabeth såg ut att nästan svimma vid beskedet, så jag tog henne i ena armen, hennes make höll hennes andra arm, och tillsammans hjälpte vi henne tillbaka till hennes säng.
Gårdskarlen Olof
Ja du, jag kan förstå om misstankar riktas mot mig efter mitt uppträde igår kväll. Men jag kan försäkra er att jag är oskyldig. Saken är den att jag för en tid sedan insåg att min dotter Anna gick i väntans tider, och Anna erkände till sist att greven var far till hennes barn. Jag hade planerat att i lugn och ro förklara för greven att han, som den gentleman jag ändå vill tro att han är, skulle ta ansvar för sitt barn. Men det går ofta lång tid mellan de gånger han kommer till Salsta, och det var mig en överraskning att han kom till slottet igår. Min uppgift är att hålla slottet i ordning inför hans vistelser här, och det brukar vara ett enkelt göra, eftersom greven i vanliga fall låter meddela när han ska komma, hur länge han ska stanna, och hur många gäster han väntar. Så inte denna gång. Jag hade varit ute på sysslor på ägorna under dagen. När jag kom hem fick jag höra att greven anlänt, och inte bara det, att han gjort det för att fria. Då rann sinnet till, jag rusade in i Kungssalen, där herrskapet satt sig för att äta, och sa väl ett och annat som jag inte borde ha sagt. Greven avskedade mig väl i praktiken omedelbart. Han yttrade att mitt uppträde skulle få konsekvenser, innan han gick in till sitt.
Jag hade vid det laget lugnat ner mig, och skämdes också inför Anna. Så jag fullgjorde mina plikter för kvällen. Såg till att allt var stängt och tillbommat, innan jag gick ut till mitt. Jag har min bostad i en av paviljongerna, se. Och där förblev jag ensam hela natten fram till denna olycksaliga morgon.
Så ingen kunde ta sig in i slottet under natten?
Nej, ingen annan än jag. Alla fönster och dörrar var väl reglade, och alla nycklar hade jag i gott förvar hos mig. Men tro nu för allt i världen inte att jag återvände till slottet för att mörda greven. Vad skulle min Anna ha för glädje av det?
Vad hände på morgonen?
Jag vaknade av att Sara bultade på dörren. Med tårar i ögonen berättade hon att hon hittat greven död. Jag följde som hastigast henne in i grevens sängkammare, och fann att det var som hon sagt och att han uppenbarligen blivit mördad. Min tanke var att fjärdingsmannen nog ville titta närmare på sängkammaren så orörd som möjligt, så jag såg till att låsa dörren in till blåa gästrummet, som visade sig stå olåst, och beordrade sedan Sara att hämta Anna, så att de kunde förbereda frukost åt gästerna, och servera på deras respektive rum. Trots det som skett skulle de behöva mat på morgonen. Några av gästerna var precis på väg ner från övervåningen, så jag bad dem att återvända till sina rum. Därefter sade jag till en stallpojke att rida efter fjärdingsmannen, och satte mig själv i förmaket till grevens sängkammare för att invänta fjärdingsmannens ankomst.
Så ingen utom du själv hade möjlighet att därefter bege sig in i grevens sängkammaren?
Nej. Och alla gästerna höll sig så vitt jag vet på sina rum tills dess du kom, där de serverades frukost. Här på huvudvåningen var det i alla fall ingen som vistades, utöver Magnus Fredrik, som befann sig i blåa gästrummet.
Och under den här tiden talade du inte med någon?
Nej, inte ens med min dotter.
Pigan Anna
Du får inte tro att min far mördat greven. Olof betedde sig ovärdig på kvällen, jag har aldrig förr skämts så som när han skällde ut greven och sa åt honom att ta ansvar för sitt barn. Det är jag som har varit oförsiktig och ansvaret är mitt. Men jag vet att far är ångerfull, vi pratade om saken i natt. Efter det som hände på kvällen kunde jag inte bara gå upp till mitt på vinden, utan följde honom till paviljongen där han har sin bostad. Vi talade ut om saken under natten, så jag kan gå i god för att han inte har med grevens död att göra.
När gick du tillbaka in i slottet?
Jag väcktes av ett skrik, och tyckte att det lät som Sara. Jag väckte far, och tillsammans skyndade vi oss in i slottet.
Berätta mer om eftermiddagen och kvällen. Visste du att greven skulle till Salsta?
Nej, han kom utan förvarning, tillsammans med sin bror. Han beordrade oss att iordningställa Blåa gästrummet åt brodern, och två gästrum på övervåningen åt fru och fröken Koskull, samt att förbereda en storslagen festmåltid för fyra. Det blev förstås ändrade planer sedan när Koskull anlände tillsammans med ett ytterligare herrskap, och jag beordrades att iordningställa Brudkammaren åt det tillkommande paret. När maten sedan skulle serveras var greven inbegripen i ett samtal med den gamle översten. Jag försökte flera gånger försynt säga till att maten stod färdig och att det övriga herrskapet väntade vid bordet, till sist gick jag in i rummet. Jag hörde hur greven yttrade att hans far må ha agerat rätt och riktigt, men att han själv inte tänkte gå i sin fars fotspår och avrättas på kuppen, utan tvärt om nu var nödgad att förmedla vad han fått veta till riksrådet. Översten fräste tillbaka att det var något han inte kunde tillåta. Jag kom sedan att tänka på hur orden föll – avrättad på kuppen – när jag fick höra om grevens död. Det var ju som om han blivit tagen på orden! Och det var inte det enda olycksbådande dödsbudet under kvällen. Jag var just i färd med att servera fru Koskull när min far kom in i salen och ställde till med den olycksaliga skandalen. När greven gått in till sitt yttrade frun ”en sådan gemen man, ha mage att vilja fria till min dotter när han försätter pigor i det tillståndet, sådant borde straffas med döden.”
Så fru Koskull hotade att döda greven?
Det sa jag inte, men nog önskade hon hans död. Och vad jag menar är att det straff hon åkallade besannades.
Pigan Sara
Ni får ursäkta om jag är osammanhängande, men jag har inte sovit något i natt, och jag kan inte få den fruktansvärda bilden av greven blodig och död i sin säng ur mitt huvud.
Varför sov du inget i natt?
Greven beordrade mig att städa upp i Kungssalen. Det var matrester och söderslaget porslin överallt, så det tog sin grundliga tid att göra salen presentabel för frukost igen. Vid tre var jag färdig, och då hör jag greven ropa till mig. Jag går in till honom och han ber mig hämta något att äta. Stackarn hann ju inte få något i sig på kvällen, så jag skyndar ner till köket och är snart uppe till honom med lite nattamat. Jag tog snabbaste vägen upp från köket, men när jag skulle gå därifrån kom jag att tänka på att Magnus Fredrik ju hade blåa gästrummet, så när jag skulle lämna greven tog jag istället vägen genom förmaket, och satte mig att vänta utanför dess dörr i Kungssalen, för den händelse greven snart skulle be mig komma och hämta porslinet. Strax efter fyra hör jag ett märkligt läte från hans sängkammare, och knackar på dörren. Då jag inte får något svar gläntar jag på dörren, såg hur greven låg där blodig och skrek rakt ut.
Vad hände då, dröjde det länge innan någon kom?
Jag sprang efter Olof och han följde mig in i slottet. När han konstaterat att jag inte sett i syne bad han mig att hämta Anna, så att vi kunde förbereda frukost åt gästerna. Jag skyndade upp till vinden där vi har våra sängar för att hämta henne, på väg upp till vinden stöter jag ihop med Magnus Fredrik. Nu när jag tänker på det var det ju märkligt. Då tänkte jag mest att det var skönt att få arbetsuppgifter för händerna, och på så sätt kunna skingra tankarna från den stackars greven. Sedan tog det en stund att väcka Anna och få henne att förstå vad som hade hänt. Och istället för att genast följa med mig, satte hon sig och började skriva något. Men jag fick henne att avbryta vad hon nu skrev, och istället följa med mig ner till köket. Därefter serverade vi frukost till gästerna på deras respektive rum, men utan att berätta något om vad som hade hänt. Vi ville för allt i världen inte röra upp känslorna än mer efter det som varit.
Undersökningar inför förhörsomgång 2.
Då det som sagts till viss del innefattar motstridiga uppgifter var en ytterligare förhörsomgång nödvändig. Inför den lät jag emellertid göra några efterforskningar. För det första stod det klart för mig att det fanns två vägar ut från Gustavas sovrum. Utöver en dörr in mot det rum där modern sov också en dörr rakt ut i Riddarsalen. För det andra bad jag Sara upprepa sitt skrik på plats i grevens sängkammare, medan jag tog plats i paviljongen. Naturligtvis kunde jag inte höra minsta antydan till ljud. Uppe på hönsvinden hittade jag för det tredje ett påbörjat brev med texten ”Far! Jag räds att du kommer att misstänkas för dådet, jag ämnar därför säga att jag tillbringade natten med dig i paviljongen.”. Men det mest intressanta fyndet var att mordkniven påträffades, och intill den en blodig nattsärk. Utomhus, vid slottets sydvästra gavel! Hade då mördaren gjort sig av med mordvapnet på flykt från slottet? Men ingen utomstående hade ju kunnat utföra dådet, om gårdskarlens berättelse var sann. Kanske snarare så att mördaren hunnit ut för att skaffa undan vapnet, och sedan återvänt in i slottet?
Förhörsomgång 2.
Magnus Fredrik Brahe
Du nämnde att du sov på ditt rum hela natten, men två personer säger sig ha sett dig uppe. Hur kan du förklara det?
Jag ljög för att inte äventyra fröken Koskulls ära. Men faktum är att jag tillbringade natten hos henne. Vi väcktes båda av ett fruktansvärt skrik, förstod att något hade hänt, så vi bestämde att jag snabbt skulle klä mig, smyga tillbaka till mitt rum och stanna där, medan hon under tiden väckte sin mor och gick ner tillsammans med henne för att efterhöra vad som hade hänt. På så sätt skulle ingen misstänka att vi spenderat natten tillsammans. Men jag hörde någon ropa efter mig just som jag lämnade Riddarsalen, förmodligen var det Elisabeth von Knorring, även om jag inte vände mig om för att se vem det var. Kort därefter mötte jag en piga i trappan, så jag borde ju ha insett att det var oklokt av mig att inte tala sanning. Men allt vad jag i övrigt har sagt är sant, jag gick tillbaka till blåa gästrummet, och där serverades jag efter hand frukost.
Carl Constantin De Carnall
Din hustru stördes upprepade gånger av att någon gick genom Riddarsalen under natten, hörde inte du något?
Inte vad jag kan minnas. Men jag kan väl ha vaknat till som hastigast och sedan somnat om, utan att komma ihåg det hela. Jag har tyvärr inte heller någon ytterligare information i övrigt att bidra med i denna olyckliga historia. Däremot är det så att jag kräver att snarast få möjlighet att lämna Salsta. Imorgon har jag en viktig audiens hos konungen, nådig Gustav III. Det är absolut nödvändigt att jag då kan infinna mig på Stockholms slott.
Elisabeth von Knorring
Med tanke på era svårigheter att röra er snabbt, hur kom det sig att ni inte bad er make att säga till Magnus Fredrik att vara tyst, utan istället själv steg upp ur sängen?
Första gången jag väcktes av oväsendet bad jag honom att se efter vad som var i görningen. Men han var ovillig därtill, och sa åt mig att somna om. När jag sedan åter väcktes av Magnus Fredrik såg jag det lönlöst att ånyo försöka övertala min make, inte minst som jag visste att han också sovit dåligt under natten, ja till och med varit uppe en sväng. Eftersom vi inte hade plats för en piga i droskan när resan blev så hastigt påkallad fick vi ju klara alla nattbestyr själva. Så jag bestämde mig för att försöka ta mig upp själv. Och nu har vi lika bråttom tillbaka. Min make är angelägen att delta vid en audiens hos konungen. De har setts var och varannan vecka den senaste tiden. Jag kan för mitt liv inte förstå vad som är så viktig. Hotas landet av ryssen, mån tro?
Ni som har skarp blick, hur reagerade fru Koskull på beskedet gårdskarlen gav att greven var far till det barn pigan väntar?
Hon blev mycket bestört, förstås, och när greven rusat in till sitt fräste hon att sådant hor borde bestraffas med döden. Jag förstod henne till fullo. Här friar greven till hennes dotter, och så får hon samma kväll höra sådana anklagelser.
Catharina Koskull
Flera personer har hört dig uttala att du önskade livet av greven efter det att du fått höra vad gårdskarlen hade att säga om sin dotter och det barn hon väntar.
Herre min Gud, du tror väl ändå inte att jag har mördat greven!? Jag har sett honom som en idealisk måg. Vad är det man säger, svärmorsdröm? Ja, jag ska inte sticka under stol med att jag har fröjdats åt min dotters möjligheter att bli grevinna. Och inte vilken grevinna som helst, utan i den allra förnämsta av landets ätter! Ett föräktenskapligt snedsteg från grevens sida ändrar inte på det. Om det nu alls var sant, så som sagts. Tillåt mig uttrycka mina tvivel! Jag må ha blivit bestört när anklagelsen lades fram, och kanske yttrat förflugna ord. Men det var i affekt och inget som jag egentligen anser.
Samtidigt är det så att du är den enda som har tillbringat natten ensam, alla övriga gäster på slottet har alibin?
Vad är det för anklagelse du nu kommer med?! Min dotter har sannerligen inte haft nattsällskap! Ja, inte för att hon mördat greven heller, för den delen. Och att jag var djupt försjunken i sömn och oklädd när min dotter väckte mig kan hon intyga. Dessutom hade också jag sällskap en del av natten. Jag hade förstås svårt att sova efter det jag hört om greven och pigan. Långt efter midnatt stod jag inte ut längre, utan gick för att leta reda på flickan. Jag visste att pigorna hade sina rum uppe i Hönshimlen, och jag hittade henne mycket riktigt där i sin säng, och beordrade henne att komma ner till mig. Hon fick sedan nogsamt redogöra för vad som var sant och falskt i det greven anklagades för. Först när jag fått klart för mig att greven nog var far till barnet, men att hela skulden måste åläggas pigan, som så att säga inlett honom i frestelse, kunde jag komma till ro, och klockan hade nästan hunnit bli fyra innan jag gav henne tillåtelse att återvända till sitt rum på vinden. Jag vet tidpunkten väl, eftersom jag hörde gökuret slå fyra slag just när hon lämnade rummet. Vid det laget var jag så trött att jag somnade omedelbart, men fick inte sova länge innan min dotter kom in i rummet och väckte mig.
Gustava Koskull
Jag ger dig en ny chans att beskriva din natt med Magnus Fredrik.
Så han har berättat? Ja, vi gjorde upp om att han skulle komma till mig, och jag förklarade nogsamt att han skulle ta vägen genom Riddarsalen för att inte råka väcka min mor. Men allt vad jag berättat i övrigt är sant. När vi väcktes av det fruktansvärda skriket gick Magnus Fredrik snabbt ner. Jag avvaktade en stund och gick sedan in till min mor.
Hade inte också hon väckts av skriket?
Nej, hon sov. Om något av skriket alls hörts ända bort till hennes rum måste det ha varit allt för svagt för att väcka någon. Det tog sedan en god stund innan hon hunnit klä på sig, och när vi väl kom ner till Kungssalen blev vi genast återförvisade till våra rum.
Gårdskarlen Olof
Du och din dotter ger motstridiga uppgifter, vem av er ljuger?
Ja, jag har under dagen fått höra av min dotter Anna att hon sagt att hon tillbringade natten hos mig, ute i paviljongen. Ni får ursäkta hennes lögn. Jag var ensam inne hos mig hela natten, och hon sa väl det hon sa för att inte jag skulle misstänkas för mordet. Jag vet att mened är allvarliga saker, men jag hoppas att hon inte döms allt för hårt för detta, med tanke på omständigheterna. Tyvärr har jag ingen som kan bestyrka att jag var i paviljongen hela natten. Men däremot kan Sara säkert intyga att jag sov och var oklädd när hon kom.
Pigan Anna
Jag vet att du ljugit för mig om hur du tillbringade natten. Nu vill jag att du berättar sanningen!
Ja, jag ljög för att skydda min far. Jag sov i pigkammaren, den tid av natten jag fick sova. Det blev inte många timmar, då fru Koskull väckte mig en stund efter midnatt och beordrade mig att komma ner till henne. Och hon tvingade mig sedan att sitta hos henne flera timmar och ingående berätta om mitt och grevens förhållande. Det var vidrigt! Det hade börjat dagas innan hon lät mig gå. När jag väl kommit ut i trapphallen hörde jag hur någon var på väg upp för trappan från huvudvåningen, så jag skyndade upp till mig, och hann precis somna innan Sara väckte mig, med det fruktansvärda beskedet. Jag förstod genast att misstankar skulle riktas mot min far, så jag försökte skriva ett meddelande att ge honom. Men Sara drog i mig, så jag fick låta det bero.
Pigan Sara
Som du förstår är Olof mycket misstänkt. Berätta om hur det gick till när du hämtade honom. Utelämna inga detaljer, allt kan vara av intresse.
Men det kan omöjligen ha varit Olof! Det hade inte gått många minuter från det att jag upptäckte greven död, och till dess att jag bankade på hans dörr. Jag tog först köksdörren, som jag är van, men då alla grindarna till borggården var låsta sprang jag tillbaka in i slottet och ut genom stora porten istället. Även den var förstås låst och går inte att öppna eller låsa utifrån, men den går snabbt och enkelt att öppna inifrån.
Var också köksdörren låst när du först gick ut den vägen?
Ja, den var låst, men går till skillnad mot stora porten att låsa utifrån, och Olof har nyckel.
Hur såg Olof ut när han öppnade?
Han var nyvaken, och stod i sin nattsärk.
Nattsärken med blodfläckar?
Verkligen inte! Han var ren och prydlig, inga fläckar så långt mitt öga nådde, men han drog på sig byxor innan han slog följe med mig.
Hade han något i handen eller i fickorna?
Han hade en nyckelknippa i handen, men inget annat. Jag vet det, för när jag såg nyckelknippan påtalade jag att vi inte behövde ta köksingången, utan att jag kommit ut genom stora porten. Jag ville att vi skulle komma in snabbt. Jag såg att borggårdsgrindarna var låsta, och de tar hiskeligt lång tid att att både att öppna och stänga, så även om vi normalt ska använda köksdörren tyckte jag att det var för omständligt.