Idag kan Salsta slott förefalla ligga i periferin, utkastat på den uppländska landsbygden. Men under många hundra år var Salsta tvärtom centralt i riket. Både utifrån de möjligheter som fanns att via Salstasjön, Fyrisån och Mälaren nå Uppsala och Stockholm, men också sett till de framträdande positioner som slottets herrar haft i Sverige. Bland Salstas ägare hittar vi en drots, en riksdrots, en marsk, två riksföreståndare, två generalguvernörer, två lantmarskalker och två riksmarskalker. Därtill en lång rad andra personer i Riksrådet eller med andra nära band till kungamakten. Men stundtals också kuppmakare mot densamma. Särskilt under Kalmarunionens dagar var Salsta slott i högsta grad indraget i konflikterna mellan de stridande falangerna, både som fängelse och i form av regelrätta belägringar, först av unionskungen Kristian I, och sedan av Sten Sture den yngre, som led i dennes kamp mot Kristian II.
Slottets kända historia går tillbaka till 1200-talet och Birger jarls son Gregers Birgersson (-1276). Birger jarl (ca 1210-1266) är den som gör Stockholm till landets huvudstad. Det första säkra belägget för namnet Stockholm är två brev han skrev och daterade i Stockholm sommaren 1252. Under den tidiga medeltiden hade Sverige plågats av ständiga strider mellan de två kungasläkterna erikarna och sverkrarna, och även om kyrkans huvudsäte var Uppsala saknades fast centrum för den världsliga makten. Med Birger jarl fick landet stabilitet i form av en huvudstad i Stockholm, och de två ätterna smälte samman i hans söner, då han själv härstammade från den sverkerska ätten genom sin mor Ingrid Ylva (-1251), medan hans första hustru Ingeborg Eriksdotter (ca 1212-1254) var av erikska ätten, syster med kung Erik Eriksson. Men det innebar inte att det var slut på striderna om kungamakten i landet, bara att striderna i de närmast följande generationerna fördes inom familjen – först mellan Birger jarls söner, där Magnus Ladulås till sist stod som segrare, och sedan mellan Magnus söner. Och det innebar inte heller att Stockholm framöver utgjorde residens för alla med formell eller informell makt. Landet delades tvärt om upp i hertigdömen med tidvis starkt självstyre.
Birger jarl (eller Birger Magnusson som var hans egentliga namn) var den sista i Sverige som bar titeln jarl, ett ämbete som funnits sedan vikingatiden. Titeln kunde bäras antingen av en person som styrde över ett större område eller av kungens närmaste man, och då ibland med titeln riksjarl för att särskilja från de eventuella andra jarlar som fanns i landet. I flera årtionden före det att Birger år 1247 utnämns till jarl under kung Erik Eriksson, var det uteslutande män ur hans egen släkt, Bjälboätten, som bar titeln. När kung Erik dog 1250 valdes Eriks systerson, dvs Birger jarls son, Valdemar Birgersson (ca 1238-1302) till ny kung. Men då sonen enbart var 12 år gammal var det i praktiken hans far och förmyndare som nu styrde landet. Birger var då jarl och den unge kungens förmyndare i en och samma person. Med Valdemar hade de två rivaliserande kungaätterna och den mäktiga jarlätten smält samman, och jarlämbetet avskaffades formellt efter Birger jarls död. Men det innebar inte att inte också framtida kungar behövde nära förtrogna. Och Salsta har påfallande ofta under de kommande seklerna ägts av just en sådan kungens närmaste man.
Gregers Birgerssons son Karl Gregersson var emellertid inte en av dessa Salstaherrar i rikets absoluta toppskikt, men likafullt en förmögen man som i skriften Uppländsk bygd lyfts fram som viktig finansiär av domkyrkobygget i Uppsala. Ja, 1200-talets Salstaherrar framhålls rentutav vara pådrivande för att domkyrkan inte skulle hamna i Sigtuna, utan i Östra Aros, som samtidigt (ca 1273) får med sig namnet från det tidigare ärkebiskopssätet, nuvarande Gamla Uppsala. Karl Gregersson ska även ha finansierat bygget av Lena kyrka. En av domkyrkans byggmästare stod för ritningarna till Lena kyrka, som är en av de äldsta tegelkyrkorna i Uppland. Det vi i övrigt vet om Karl är att han första gången nämns 1285, att han dog senast 1308 och då begravdes i Uppsala domkyrka, sannolikt där Gustav Vasa senare lät placera sitt gravkor, att hans halvkusin kung Birger Magnusson år 1301 kungör ett egendomsbyte med innebörd att Karl överlämnar Salsta till Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta) (-1310), samt att han 1296 gift sig med Ramborg Israelsdotter And (- ca 1332).
Om Salstas första kända slottsfru vet vi desto mer. Ramborg var en av Sveriges rikaste personer, dotter till Israel Andersson, lagman i Tiundaland, och Ramfrid Gustavsdotter Lejon. Hon är en av de få personer i Sverige som låtit bygga en egen kyrka, Västeråker. Att hon på egen hand finansierat kyrkobygget har hon nogsamt låtit inpränta i kyrkan ovanför den nisch där hon är begravd. Hennes figur är ingraverad i en kopparhäll, som överlevde Gustav Vasas plundringar av koppar och silver i kyrkorna. Enligt traditionen var det den hotfulla inskriptionen som gjorde att Gustav lät den vara kvar: ”Jag, Ramborg, som ligger här, anropar alla rättänkandes ädelmod att de inte må tillåta någon att ta bort denna kopparhäll som är lagd över mig. Men om någon plundrar min grav må Gud vedergälla det.”
På den plats där Wiks slott finns idag lät hon bygga det så kallade Wikshus, ett elva våningar högt torn om vilket det iHistoriskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige (1866) anges att hon ”synes ha velat bereda åt sig och de sina en trygg och oåtkomlig fristad för de skaror af laglöst och våldsamt folk, som genomtågade och sköflade landet.” Sätesgården i Wik hade hon ärvt efter sin far, och från 1303 står hon skriven i Wik.
Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta), som byter till sig Salsta 1301, var riddare från senast 1296 samt riksråd och hertig Eriks drots från 1302. Han pekas vidare ut som tänkbar initiativtagare till uppförandet av Tensta kyrka, men kyrkans ålder är oklar, både 1200-tal och 1300-tal framhålls som tänkbara perioder. Abjörns hustru Ingeborg Ulfsdotter (Ulv) (ca 1265-1308) var släkt med Tyrgils Knutsson, som vid sidan av kungen undertecknat kunggörelsen om ägarbytet. Som riksdrots var Tyrgil den som styrde landet efter
Magnus Ladulås död 1290 till dess att Magnus son Birger Magnusson blivit myndig 1298. Drotsämbetet var nu det högsta ämbetet näst efter kungen. När kungen av något skäl inte kunde utföra sina uppgifter fungerade drotsen som ställföreträdare och utövade både hans dömande och verkställande befogenheter.
Men inte bara kungen hade en drots, utan under Magnus Ladulås söners tid även hertigarna. Abjörn var
hertig Eriks drots från 1302 och från 1307 även drots åt hertig Valdemar. Men några år däremellan, från maj 1304 till januari 1307, finns han inte omnämnd i några bevarade källor, utan har sannolikt gått i landsflykt. Under dessa år är Salsta skrivet på hans svåger Filip Ulvsson, vilket förefaller vara en skentransaktion i avsikt att rädda godset från en befarad konfiskation. Så var det också i allra högsta grad oroliga tider i landet under maktkampen mellan kungen och hertigarna, vilket också riksdrotsen Tyrgils Knutsson fick erfara – han avrättades 1306, på order av kungen men med hertigarnas godkännande.
Maktkampen slutade dramatiskt med det så kallade Nyköpings gästabud 1317, där Birger spärrade in bröderna Erik och Valdemar i slottets fängelsehåla, där de dog. Men brödramordet fick konsekvenser även för kungen. Han jagades bort från landet och istället valdes hertig Eriks tre år gamla son Magnus Eriksson till ny kung. Och till riksdrots utsåg Magnus den 18 maj 1335 Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta), Abjörns son och Salstas nya slottsherre från 1340-talet.
Nils Abjörnsson (-1359) var gift med Bengta Abrahamsdotter, och tillsammans hade de bland annat dottern Ingeborg Nilsdotter (ca 1330- ca 1373), som är den som ärver Salsta efter fadern. Som riksdrots hade Nils myndighet över kungliga slott och fästen, och dömande makt vid rättegångar. Vid utnämningen till riksdrots lovar kungen honom ersättning för de utgifter han har i tjänsten, men också skydd mot de ovänner han kan förväntas dra på sig på grund av sin tjänsteutövning.
Näst kungen är herren på Salsta nu rikets mäktigaste man, och kung Magnus Eriksson tycks ha uppskattat sin drots. I ett stadfästelsebrev om ett område kring Piteälven som Nils Abjörnsson tidigare fått sig tilldelat formulerar sig Magnus: ”i och för kolonisation tilldelat vår älskelige och trogne man herr Nils Abjörnsson en älv vid namn Pitu (…) jämte öar och vatten benämnda ’infjordar’ samt alla andra dithörande områden, kallade ’tillider’…”. Av brevet framgår att Nils finansierat en kolonisation av området, varför kungen ville ”åt honom och hans arvingar avstå och till evärdelig ägo överlåta förenämnda älv jämte alla dess omgivningar”.
Nils Abjörnssons kolonisationsprojekt fick stor betydelse för uppkomsten av odlad bygd i Piteområdet. Men han har intressen också i bygden kring Salsta. Han bytte bland annat till sig Vattholma kvarn, som sedan växte ut till Vattholma bruk. Utöver Salsta slott ägde Nils Abjörnsson bland annat Ängsö slott i Västmanland och Godegårds gård i Östergötland. Han anses vidare ha grundat Ängsö kyrka och utöver sina ägor i Västmanland, Uppland och Östergötland ägde han jord även i Gästrikland, Södermanland, Småland och Västergötland samt på Själland.
Med Ingeborg Nilsdotters första make Sten Turesson (Bielke) (-1350) gör släkten Bielke ett första kortvarigt intåg på Salsta. Sten är riksråd från 1348 och var med kung Magnus Eriksson på hans ryska fälttåg. Efter kungens hemfärd stannade Sten kvar i Reval (nuvarande Tallinn) som befälhavare över de svenska trupperna och med titeln marsk, vilket var titeln för militärt överbefäl.
Efter att första maken har avlidit 1350 gifter Ingeborg Nilsdotter om sig med Bengt Nilsson Oxenstierna (ca 1330- ca 1371). Bengt dubbads till riddare senast 1357 och blev den första i släkten Oxenstierna att utnämnas till riksråd. En bidragande orsak till det kan ha varit att hustrun Ingeborg var kusin med dåvarande kung Albrekts marsk Karl Ulfsson (Sparre av Tofta). Men kort efter utnämningen till riksråd 1370 avlider Bengt, varvid hans och Ingeborgs son Jöns Bengtsson Oxenstierna (ca 1350-ca 1399) tar över Salsta. Jöns var gift med Märta Finvidsdotter (Frössvik) och med deras söner Bengt och Nils tar släkten Oxenstierna ytterligare ett kliv upp i hierarkin till den yttersta makteliten i Sverige. De båda kommer att utnämnas till riksföreståndare, vilket var titeln som under Kalmarunionens dagar användes under de perioder då landet inte styrdes av en krönt kung. I praktiken agerade då riksföreståndarna med samma makt som en kung.
Bengt Jönsson (ca 1390- ca 1450) var den tredje generationen Oxenstierna på Salsta, och han ägde därutöver bl a Ekolsund. Han började sin bana som häradshövding i Tierps härad 1426, blev riksråd 1437 och dubbades till riddare 1411. Vid upproret mot unionskungen Erik av Pommern stod han beredd att ingripa med vapenmakt mot kungen och han slöt sig till det rådsparti som stödde Karl Knutsson Bonde. I januari 1448 utsågs han tillsammans med sin bror Nils Jönsson (Oxenstierna) till riksföreståndare fram tills att Karl Knutsson Bonde senare samma år valts till kung. Efter kungavalet kvarstod han som rikshovmästare, trots att han fört fram att det bästa vore att välja ett barn till kung, med brorsonen Erik Nilsson som potentiell motkandidat. Erik Nilssons chanser att väljas gick om intet när Karl Knutsson Bonde inför det stundande valet i Stockholm medförde sin väpnade här till huvudstaden.
Bengt hade gift sig med Kristina Kristiernsdotter (Vasa) 1416, och tillsammans fick de fyra söner: ärkebiskopen Jöns Bengtsson, Kristiern Bengtsson, Arvid Bengtsson och David Bengtsson. Vi kan ha en uppfattning om hur Bengt Jönsson såg ut, då det finns en kalkmålning föreställande honom i Tensta kyrka, som var Salstas patronatskyrka, dvs en kyrka där godsherren utsåg präst. Målningarna i Tensta är utförda av en av medeltidens största kyrkomålare, Johannes Rosenrod, och målningen av Bengt Jönsson anses vara den äldsta bevarade porträttmålningen i Sverige där ambitionen har varit att framställa en person så som hen faktiskt såg ut. Inga andra kyrkomålningar i Sverige är med säkerhet utförda av Rosenrod, och Bengt Jönsson kan ha varit den som fick Rosenrod att komma från Leipzig till Sverige för att utföra måleriarbetet. Sonen Jöns Bengtsson Oxenstierna (ca 1417-1467) studerade hur som helst i Leipzig vid samma tid och kan då ha förmedlat kontakten.
Hans far må ha varit riksföreståndare under några månader 1448, men Jöns Bengtsson Oxenstierna uppnådde än större makt än sin far. Samma år som fadern utsågs till riksföreståndare utsågs han själv till ärkebiskop under namnet Johannes Benedicti de Salista. Men parallellt med sitt ämbete som ärkebiskop kom han också att under två perioder väljas till riksföreståndare, 1457 respektive 1465–1466.
Jöns hade studerat vid Leipzigs universitet och utnämndes till domprost i Uppsala stift år 1439. Men det akademiska livet lockade honom tillbaka till Leipzig, där han omnämns som rektor 1445. Den 30 juni 1448 vigdes han till ärkebiskop i Uppsala domkyrka, och i den egenskapen krönte han två dagar senare Karl Knutsson Bondes hustru Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) till svensk drottning. Men det hindrade inte Jöns att driva opposition mot Karl Knutsson, vilket 1457 resulterade i det uppror som avsatte och drev Karl ut ur landet. Ärkebiskopens första drag hade varit att gripa kungens fogde i Uppsala, Håkan Svensson, och sätta honom bakom lås och bom på Salsta. Därefter sattes ett anslag upp på porten till Uppsala domkyrka, där Jöns förklarade att han sagt upp tro och lydnad till kungen. Den bondehär som sattes samman blev Karl Knutsson övermäktig, och kungen flydde till Danzig, men under ordnade former och med hela rikskassan med sig. Jöns utsågs tillsammans med Erik Axelsson till riksföreståndare efter upproret, tills dess att den danske kung Kristian I valdes till kung också i Sverige.
Återigen är herren på Salsta rikets mäktigaste man näst kungen. Men det varar inte länge. Kristian I drev en skattepolitik som inte var populär i landet. Upplandsbönderna ställde ärkebiskopen till svars. För att rädda sitt eget skinn efterskänkte Jöns Bengtsson skatten och skrev till Kristian I om vad som inträffat. Men Kristian I var inte nöjd med ärkebiskopens agerande, utan anklagade honom för att ha uppviglat allmogen för att därefter på eget bevåg befria bönderna från skatten. Jöns arresterades och fördes efter en tid fängslad till Danmark. Hans kusin Kettil Karlsson (Vasa) ställde sig samtidigt i spetsen för en resning mot Kristian I som resulterade i att Karl Knutsson Bonde återkallades 1464. Kristian I hade dock inte givit upp sina ambitioner på Sverige, och som led i hans planer släpptes Jöns Bengtsson fri, med baktanken att ärkebiskopen åter skulle bli ett gissel för Karl Knutsson Bonde.
Kristian I hade rätt, Jöns Bengtsson återupptog mycket riktigt oppositionen mot Karl Knutsson, som tvingades avgå som kung en andra gång 1465. Jöns Bengtsson utsågs återigen till riksföreståndare, denna gång tillsammans med Kettil Karlsson (Vasa). Efter Kettils död i pesten kort därefter styrde Jöns Bengtsson landet själv under en period, men 1467 valdes Karl Knutsson Bonde till kung för tredje gången, varpå Jöns Bengtsson flydde till Öland där han dog samma år.
Salsta slott kom att vara direkt inblandat i unionsstriderna även på annat sätt än som fängelse för Karl Knutssons fogde. Ärkebiskopens yngre bror Kristiern Bengtsson Oxenstierna (ca 1425- ca 1475) var den som bebodde slottet, och då han deltog i Kettil Karlssons resning mot Kristian I svarade Kristian med att belägra Salsta 1464, varvid Kristiern måste kapitulera. Kristiern kunde återvända till Salsta året därpå, och hans son Sten Kristiernsson blev den sista Oxenstiernan på Salsta. Under hans tid belägrades slottet än en gång – denna gång av den motsatta sidan i maktkampen, och med ett långt mer dramatiskt resultat.
Ska Sten Kristiernsson Oxenstierna (ca 1456-1516) betecknas som en kappvändare, eller var han helt enkelt en person som hade lätt att hamna i konflikt med andra? Han byter i vilket fall sida ett otal gånger, vilket till sist gör att Sten Sture den yngre låter bränna hans fästning i Salsta, som då ska ha bestått av ett torn och diverse andra byggnader grupperade kring en lång borggård. Kvar från denna medeltida fästning har vi framför allt slottets källare.
Sten Kristiernsson omnämns första gången 1476, då han redan var myndig. Han dubbades till riddare, troligen vid kung Hans kröning i Stockholm 1497, och utsågs därefter till häradshövding i Vendel 1500 och riksråd 1501.
Sten Kristiernsson var en av riksföreståndaren Sten Sture den äldres närmast förtrogna i angreppen mot unionskungen Hans. Bland annat tillfångatog han upplandslagmannen Knut Eskilsson (Banér) 1501. När han efter Stockholms kapitulation inte tillät drottningen att lämna landet var måttet rågat. Kung Hans skrev till påven och lyckades 1504 få Sten Kristiernsson bannlyst. Vid det laget hade också det goda förhållandet mellan honom och Sten Sture rubbats, och han beskyllde riksföreståndaren för att vilja skada honom.
Efter Sten Stures den äldres död 1503 gick Sten Kristiernsson trots det över i den nye riksföreståndaren Svante Nilssons tjänst. Han deltog 1508 i Svantes krigståg i Halland, och 1510 i anfall både i Blekinge och Lolland, där de svenska trupperna brände staden Nakskov. Kort efter detta bröts dock samarbetet mellan Sten Kristiernsson och Svante Nilsson. Orsaken till konflikten är okänd men Sten lämnade 1511 ett riksrådsmöte i Stockholm utan riksföreståndarens tillstånd och försökte mobilisera bönderna i Norunda, Tierp och Vendel till ett uppror mot Svante Nilsson. Han beslagtog också all lax vid kronolaxfisket i Älvkarleby och förde den till Salsta.
Efter Svante Nilssons död vid årsskiftet 1511-12 tog Sten Kristiernsson plats som riksråd under Svantes son Sten Sture den yngre. Men 1516 var brytningen även mellan dem ett faktum, sedan Sten Kristiernsson vägrat hörsamma en kallelse till möte med riksföreståndaren. Sten Sture erövrade och lät bränna Salsta den 9 augusti 1516. De som vistades i borgen hann dock ta sig ut, enligt obekräftade källor genom en underjordisk flyktväg från källaren, och kunde bevittna branden utifrån.
Sten Kristiernsson själv var dock inte på Salsta för tillfället, utan tillfångatogs åtta dagar senare i Nyköping, varefter han fördes som fånge till Stockholm, anklagad för förräderi. I ett brev till ärkebiskopen, daterat den 28 oktober, medger han sig skyldig till förräderiet och att anklagar ärkebiskop Gustav Trolle och dennes far Erik Trolle för att ha lockatöver honom på Kristian II:s sida. Detta brev blev det sista livstecknet från Sten Kristiernsson.
Enligt en 1500-talsuppgift ska Sten Kristiernsson ha tvingats till äktenskapet med sin första hustru, Kirsten Eriksdotter (Tott). Riksföreståndaren Sten Sture den äldres gemål Ingeborg Åkesdotter (Tott) ska ha ställt villkoret att Sten Kristiernsson skulle gifta sig med hennes brorsdotter, som tack för att Ingeborg hjälpt honom undan dödsstraff för dråp på en skeppare. Efter Kirstens död 1500 gifte han om sig med Pernilla Nilsdotter (Sparre av Ellinge) (ca 1480- ca 1556) som blir den som ärver Salsta 1516 efter makens död. När hon går ur tiden övergår godset till systersonen Ture Pedersson Bielke (ca 1510-1577). För en tid är det hittills obrutna släktskapet i rakt nedstigande led från Abjörn Sixtensson Sparre av Tofta brutet. Men den svenska adeln är inte större än att släkterna snabbt flätas in i varandra, och Ture Bielkes son Nils Turesson Bielke (1569-1639) gifter sig med Ingeborg Bengtsdotter Oxenstierna (1581-1661), som är ättling till Kristiern Bengtsson Oxenstierna (1425- ca 1475), Salstaherren som blev belägrad av Kristian I och var far till den ombytlige Sten Kristiernsson. Ture Pederssons maka är vidare Sigrid Svantedotter Sture (1538-1613), sondotter till Sten Sture den yngre. Så kommer det sig att de två dödsfiendernas efterkommande släktled smälter samman på Salsta, och att Sten Sture den yngres ättlingar kommer att bo på platsen där förfadern en gång brände ner den ursprungliga borgen.
Nils Turesson Bielke (ibland Nils Bielke den äldre) stöttade hertig Karl i maktkampen mot kung Sigismund. Efter Karls seger mot Sigismund satt han med vid rättegången i Linköping, där han 1600 undertecknade dödsdomarna mot bland andra sina egna kusiner. Karl IX belönade honom med att under de följande åren göra honom till först kansli-och hovråd och sedan riksråd. Men Nils nöjde sig inte med det, utan påminde sin kung om att denne borde markera en skillnad mellan honom och hans ”skälmiske fränder”, dvs de släktingar som stått på kung Sigismunds sida. Han nådde framgång med sin vädjan – både Nils och brodern Svante upphöjdes i friherrlig värdighet, och inträdde därmed i högadeln.
Nils Bielke fortsätter att tjäna Karls son och efterträdare Gustav II Adolf, bland annat vid de fredsunderhandlingar som föregick freden i Knäred 1614. År 1623 utnämns han till generalguvernör över Finland. Trots att detta är toppen på hans karriär trivs han inte alls, om vi får tro vad han skriver till rikskanslern Axel Oxenstierna. I breven klagar han över att han dels inte förstår språket och dels inte tycker om dem som talar det, då de var tvära och envisa och höll fast vid ”gamla bruk och osedvana.”
Titeln generalguvernör var då relativt ny. Den första svenska generalguvernören hade varit Klas Fleming, som 1594 utsågs till generalguvernör över Finland. Titeln kan ses som en slags vicekung, kungens personliga företrädare inom ett geografiskt område. Under stormaktstiden utsågs generalguvernörer inte bara i Finland, men också i bland annat Pommern och de baltiska provinserna.
Nils kom till Åbo med det uttalade uppdraget att driva in mer skatt i den östra rikshalvan för att kunna finansiera landets allt större militära kostnader. Hela Finland utom Österbotten låg inom hans geografiska ansvarsområde, och hans befogenheter var inledningvis både exekutiv över generalguvernörskansliets administration, och juridisk som hovrättspresident. Redan efter ett år,1624, ber Nils Bielke att få slippa ansvaret som generalguvernör, men först 1631 kan han lämna uppdraget. Han har under de åtta år som gått varit framgångsrik i vissa fall, mindre lyckosam i andra. Han lyckas av allt att döma få genomslag för en rättskipning där lagar följs, och stopp för den gamla sedvänjan med enskilda förlikningar mellan målsäganden som ännu präglade Finland på 1620-talet. Han lyckas däremot inte få stopp på prästernas tradition att företa privata resor där de drev in skatter och åtnjöt gästfrihet. Och inte heller huvuduppdraget – att få in mer skatt till krigskassan – lyckas han med.
Nils Bielke hade 1605 gift sig med friherrinnan Ingeborg Oxenstierna, och i Salsta låter han 1613 uppföra ett renässansslott på den plats där hans hustrus förfäder haft ett herresäte i generationer, som hans egen morfarsfar Sten Sture den yngre låtit bränna ner. Nils och Ingeborg tycks ha haft en kärleksfull relation, och Ingeborg vädjar även hon i brev till släktingen Axel Oxenstierna att han ska låta maken komma hem till Salsta. Tillsammans får de åtta barn, och äldste sonen Ture Bielke (1606-1648) blir den som tar över Salsta, när barnen delade upp de 931 hela hemman och den övriga förmögenhet som Nils Bielke lämnade efter sig.
Ture Bielke var militär i Gustav II Adolfs armé, där han avancerade till överste. Vid trettiofyra års ålder utnämns han till riksråd och övergår då helt till civil tjänst. Han blev hovrättsråd i Svea hovrätt och deltog under Axel Oxenstiernas ledning vid fredsförhandlingarna med danskarna i Brömsebro 1645. Han gifte sig med Kristina Banér (ca 1625-1652) och tillsammans fick de barnen Nils Turesson Bielke (Nils Bielke den yngre) och Ingeborg.
Nils Bielke den yngre (1644-1716) är byggherre till det barockslott som idag finns i Salsta. Han levde ett dramatiskt liv som svängde mellan ytterligheter. Från framgångar till yttersta förnedring, i form av en dödsdom på grund av högförräderi.
Livet börjar hårt, hans far dör när han är fyra år och hans mor när han är åtta. Men han kommer ut i världen. Som sjuttonåring följer han med sin kusin, ambassadören Klas Tott, till Paris. Han ges snart också officiella uppdrag under sin bildningsresa. Som artonåring får han framföra den svenska regeringens gratulationer till Ludvig XIV med anledning av dennes sons födelse. Resan till Frankrike tycks ha gjort starkt intryck på honom. I hans efterlämnade annotationer är det den enda händelse han antecknat som bara rör honom själv och inte familjen i övrigt. Och att Nils fortsatte att vara franskorienterad och beundra fransk arkitektur är Salsta slott är ett exempel på.
Efter tre år i Frankrike blir Nils kammarherre hos den då 11-årige Karl XI, och 1668 utnämns han till överhovstallmästare hos änkedrottning Ulrika Eleonora. I september 1669 gifter han sig med Eva Horn (1653-1740) i Stockholms slottskapell. Eva är blott 16 år gammal och Nils 25.
Tillsammans får de tio barn, varav sex når vuxen ålder. Den förmögenhet som Eva Horn förde in i äktenskapet, arvet efter hennes far Gustav Horn, var det som i praktiken gjorde det möjligt för Nils att förverkliga sitt slottsbygge. 1672 påbörjas rivningen av det äldre slottet, och 1678 står det nya slottet under tak, om än inte färdigbyggt i alla delar. Eva Horn har samtidigt erhållit Salsta i morgongåva av maken, vilket i slutet av deras liv visar sig vara ett lyckodrag.
Vid 29 års ålder utnämndes Nils till överste för livregementet till häst. Han utmärkte sig i både slaget vid Halmstad och i slaget vid Lund 1676. Efter slaget vid Lund sägs Karl XI ha uppskattat hans insats med orden ”den dagen dansade min krona på Bielkens värjspets” och att ”jag näst efter Gud hade min tappre Bielke samt mitt livregemente att tacka för segern”. Han befordrades 1678 till generallöjtnant, för att året därpå ta tjänst som Sveriges ambassadör i Frankrike. Hans rykte som militär begåvning gjorde honom samtidigt internationellt efterfrågad och han fick tillåtelse av Karl XI att träda in huset Habsburgs tjänst i kriget mot turkarna. Som tack för hans insatser vid striderna i Ungern upphöjdes han till tysk-romersk greve 1687. Nya förfrågningar om militär tjänstgöring kom från kurfursten av Sachsen och republiken Venedig. Men, möjligtvis för att Karl XI inte längre ville avvara honom, återvände han till Sverige 1687, där han utnämndes till greve, kungligt råd, generalguvernör över Pommern samt general över allt kavalleri och infanteri.
Många av de brev som Karl Xl skickade till Nils Bielke finns bevarade, sammanställda och publicerades. Utifrån brevens personliga karaktär att döma framstår det som att Karl XI i Nils Bielke såg en nära vän och förtrogen, och det finns också skildrat hur Karl XI kommer till Salsta på festligheter. Under sina tio år som generalguvernör i Pommern blir Nils allt mer förmögen, och han räknas efter hand som Sveriges rikaste man. Men när Karl XI dör 1697 tar hans liv en annan vändning. Den 21 april 1698 blir han arresterad och fråntas sina ämbeten. En rättegång inleds där Nils anklagas för maktmissbruk av olika slag: att ha överträtt kungens bud och befallningar, att ha berikat sig genom falskmynteri och att ha fört en korrespondens med det franska hovet där han avslöjat statshemligheter mot att ha erhållit fransk pension.
Rättegången varar i sju år och avslutas först 1705, då Nils Bielke döms till döden av hovrätten. Men Karl XII väljer att benåda honom, bland annat efter vädjanden från farmodern Hedvig Eleonora, varför domen ändras till att Nils ska mista ära och gods. Hans grevetitel tas således ifrån honom och den egendom han inte redan skrivit över på sönerna går förlorad. Men Salsta är det sedan länge inte han som äger, utan hustrun Eva Horn. De sista åren av sitt liv tillbringar Nils på Salsta och, om inte annat, med tid att fortsätta slottsbygget. Att döma av inskriptionerna i kapellet och över ingången till Riddarsalen är han bitter över tillvaron.
Men han är också tydligt mån om att göra gott och använda sin förmögenhet till sådant som inte bara kommer honom själv och familjen till nytta, bland annat genom att finansiera ett sjuk- och åldersdomshem intill Tensta kyrka. Han låter vidare avkastningen från två bondgårdar gå till fattigas underhåll, och redan 1674 lät han bygga ett skolhus. Det är en av landets första folkskolor, där Bielke betalar för en skolmästare som skötte den kostnadsfria undervisningen för både pojkar och flickor. Han instiftade också ett ”Stipendium Bielkianum” för högre studier.
1716 går Nils Bielke ur tiden, hans liv sammanfaller därmed i princip helt och fullt med den svenska stormaktstiden, som definitivt tar slut två år senare när Karl XII skjuts i Norge. Eva Horn överlever sin make med 24 år, och bor kvar på Salsta fram till sin död 1740. Hon hinner därmed även uppleva den tid vi nu betecknar som Frihetstiden, då hennes tremännings son, Arvid Horn (1664-1742), kommer att spela en avgörande roll. Detta inte minst genom att han efter Karl XII:s död är pådrivande för att tvinga kungens yngre syster Ulrika Eleonora att acceptera en ny konstitution där det kungliga enväldet avskaffas, om hon alls ska väljas till ny drottning. Arvid Horn var också delaktig i framtagandet av den nya regeringsformen, och för att sluta en så bra fred som möjligt med Ryssland. Som lantmarskalk, dvs adelsståndets talman, medverkade Horn sedan till att åter bygga upp landet, som var djupt sargat efter Karl XII:s krig. Arvid Horn hade i början av sin karriär fått hjälp av Nils Bielke, men det hindrade honom inte från att under Nils Bielkes sista år i livet nitiskt upprätthålla reglerna för hur Nils Bielke fick röra sig utanför hustruns ägor i Salsta och Gäddeholm.
På sin ålders höst sörjer Eva Horn för dottersonsonen Erik Brahes utbildning i Uppsala, och hon engagerar sig i skolan i Tensta. 1723 stadfäster hon skolans finansiering och i statuterna skrivs att skolan ska finnas för evinnerliga tider. Den första skolan, en träbyggnad med fyra rum och kök för skola och lärarbostad, rivs dock i mitten av 1700-talet och ersätts av en stenbyggnad, den idag så kallade Vitskolan. Byggnaden används därefter som skolbyggnad av och till under perioder, och när den 1966 slutligen läggs ner på grund av sviktande elevunderlag är den Sveriges då äldsta skolbyggnad i bruk.
Carl Gustaf Bielke (1683-1754) var Nils och Evas äldste överlevande son och den som övertog Salsta vid moderns död 1740. Han hade redan som barn blivit nära vän med den blivande Karl XII, och det finns skildrat hur de två pojkarna första gången de träffas hamnar i slagsmål med varandra. Deras lärare måste träda emellan för att få slut på bråket, och efter det var de två under en tid oskiljaktiga. Efter akademiska studier i Angers, Oxford och Leiden påbörjar han en militär bana, där han avancerar till generalmajor i kavalleriet. Han anses ha gjort en betydelsefull insats då Ryssland angriper Sverige 1719, efter att Karl XII skjutits i Norge. Samma år blir Carl Gustaf Bielke diplomatiskt sändebud i Paris, i ett försök att få de europeiska stormakterna att ingripa i kriget med Ryssland.
Carl Gustaf var under åren 1727-1736 landshövding i Västernorrlands län, som då även omfattade nuvarande Gävleborgs och Jämtlands län, där han bland annat verkade för att förbättra landsvägarna. Han var även politiskt engagerad i flera av frihetstidens riksdagar, där han tillhörde släktingen Arvid Horns parti, de så kallade Mössorna. Men Carl Gustaf Bielke är framför allt känd för sin stora boksamling, som vid hans död bestod av över 8000 tryck inom en rad olika ämnen, vilket gör det till Sveriges då största privatbibliotek. Här finns volymer inom exempelvis teologi, naturvetenskap, juridik, medicin, reseskildringar och kartverk. Redan det bibliotek han ärvt efter sina föräldrar var imponerande, med böcker från åtminstone tidigt 1500-tal och framåt, dvs från boktryckarkonstens barndom. Carl Gustaf Bielke arbetar sedan aktivt för att utöka biblioteket, bland annat genom att inhandla böcker på auktioner i framför allt Uppsala och Stockholm. Andra böcker var gåvor eller köptes in på resor, till bland annat Paris. I många av volymerna finns hans anteckningar om var han köpt böckerna och vad de kostat. Hela biblioteket finns idag bevarat på Skokloster.
Carl Gustaf Bielke gifte sig den 25 april 1705 i Stockholm med sin sysslings dotter, grevinnan Brita Sofia Horn af Marienborg, (1679-1728). De blev föräldrar till sju barn, varav två blev vuxna. De två som nådde vuxen ålder var båda födda 1706. Sonen Nils Bielke (1706-1765) utnämndes som sextonåring till kammarherre och flyttade till Frankrike, där han övergick till den katolska läran för att därefter bege sig vidare till Rom. I Rom utnämndes han 1735 till påvlig kammarherre och två år därefter till senator av Rom, en slags ceremonimästareplats. 1740 blev han också Malteserriddare. Som emigrerad katolik saknade Nils arvsrätt i Sverige, varför Salsta vid faderns död gick till hans knappt ett år yngre syster Eva Bielke (1706-1778).
Eva Bielke får i sitt äktenskap dottern Eva Catharina Sack (1727-1753) som 1745 gifter sig med sin tremänning greve Erik Brahe (1722-1756). Han var dottersonson till Eva Horn och Nils Bielke och arvtagare till Skokloster slott efter sin far. Erik hade blivit föräldralös redan som spädbarn, och kom som tioåring till Uppsala för studier. Efter studieåren 1732-1739 valdes Erik Brahe vid endast arton års ålder till rektor för Uppsala universitet, men avböjde. Eva Catharina Sack och Erik Brahe får tillsammans sonen Per Brahe (1746-1772). I februari 1756 överlåter Eva Bielke Salsta till mågen Erik Brahe, som ett år efter Eva Sacks död hade gift om sig med Stina Piper (1734-1800). Erik Brahe kommer dock endast att vara i besittning av Salsta under ett halvår, innan han dör under dramatiska omständigheter.
Under det halvåret hade Erik emellertid för evigt ändrat förutsättningarna på Salsta – genom att låta frakta hela det bibliotek som Carl Gustaf byggt upp till sitt större slott Skokloster. Det krävdes 26 hästar för att dra packlårarna med böcker över den frusna Salstasjön, och vidare över Fyrisån och Mälaren till Skokloster. Och det var inte bara böckerna han lät föra dit, utan också den rustkammare som Nils Bielke och Carl Gustaf Bielke låtit samla, samt en del konst, däribland de tavlor av Nils Bielkes 12 hästar som hängt över deras spiltor i stallet. Bland föremålen fanns också en skottskadad hatt som Nils Bielke burit i slaget vid Lund, samt ett turkiskt tält som han erövrat 1687 under Osmansk-habsburgska kriget. Både konsten, biblioteket och rustkammaren finns än idag att beskåda på Skokloster eftersom de inte spridits genom arvsskiften, då Skokloster redan vid den tiden var en fideikomiss.
Erik Brahe hade befordrades till överste för Livregementet till häst 1752. Han anslöt sig politiskt till Hovpartiet, och var under 1751-1752 års riksdag lantmarskalk, det vill säga adelsståndets talman. Han tycks ha stått kung Adolf Fredrik nära, och 1756 anklagades han för att vara delaktig i förberedelserna till en statskupp som syftade till att stärka konungamakten. Sammansvärjningen uppdagades den 22 juni 1756, de anklagade erkände under tortyr, och redan den 16 juli föll domarna. Erik Brahe dömdes att mista liv, ära och gods. Erik Brahes blott 22-åriga och gravida maka Stina Piper försökte beveka sin mans domare att mildra det hårda straffet, men hennes böner gick ohörda förbi. Erik Brahe fördes till schavotten och avrättades i Stockholm den 23 juli 1756. Tre månader senare föddes Stina Pipers och Erik Brahes sonMagnus Fredrik Brahe (1756-1826).
Utöver Erik torterades, dömdes och avrättades sju män. Detta var sista gången tortyr användes officiellt i Sverige. Idag anses drottning Lovisa Ulrika ha varit pådrivande i försöket att återinföra monarkins politiska makt. Kung Adolf Fredrik avfattade en skrivelse där han tog avstånd från kuppförsöket. Protokoll från överläggningarna saknas, men det ska ha förekommit förslag om att låta skilja Lovisa Ulrika från Adolf Fredrik och förvisa henne från riket eller till en avlägsen provins. Detta förverkligades inte, men kungaparet fick en villkorlig avsättningsdom i en riksakt från ständerna, vilken skulle sättas i verket om de skulle försöka sig på ett nytt kuppförsök.
Efter Erik Brahes avrättning stod hans nioårige son Per Brahe som arvtagare till Salsta och Skokloster samt flera andra gods och gårdar, med sin styvmor Stina Piper som förvaltare och förmyndare. Per dog emellertid blott 25 år gammal och Salsta och Skokloster ärvdes då av hans sextonåriga halvbror Magnus Fredrik Brahe. Medan Per var ättling till Nils Bielke och Eva Horn på både sin mors och sin fars sida, var Magnus Fredrik ättling enbart på faderns sida, men likafullt med ett fortsatt släktskap i rakt nedstigande led från Abjörn Sixtensson (Spare av Tofta).
Magnus Fredrik hade från första stund stått i centrum för mångas intresse på grund av faderns tragiska öde. Skalden Olof von Dalin (1708-1763) skrev dikter om hans födelse, och kung Adolf Fredrik gjorde honom till livdrabant redan som elvaåring. Än närmare blev hans relation till Gustav III (1746-1792), som också besökt Salsta som kronprins 1768. Magnus Fredrik stod fadder till kronprins Gustav Adolf (1778-1837), och var den som bar honom till dopet. När Magnus Fredrik och hustrun Ulrika Katarina Koskull (1759-1805) fick en dotter önskade Gustav III att dottern skulle ges namnet Ebba Brahe, så att den berömda kärlekshistorien mellan Gustav Adolf och Ebba Brahe skulle kunna upprepas. Men Magnus Fredrik avböjde trots att Gustav II Adolf var en hjältekung i Gustav III:s ögon och att bandet mellan Vasaätten och Brahe spelade stor roll för Gustav III:s världsbild. Men, och viktigare, i den revolution för att stärka kungamakten som Gustav III genomförde gav Magnus Fredrik kungen sitt stöd.
Vid 1778 års riksdag fungerade den blott tjugutvåårige Magnus Fredrik som lantmarskalk, dvs adelsståndets talman. Av Gustav III gavs han den nyinrättade värdigheten en av rikets herrar. Men trots den ynnest Gustav III visade honom, och trots att han och hustrun Ulrika Katarina gavs en framskjuten plats vid hovet, började Magnus Fredrik allt mer sluta sig till oppositionen mot kungen. Vid riksdagen 1786 är denna opposition fullt tydlig, med resultat att vänskapen mellan Magnus Fredrik och Gustav III bryts. Vid riksdagen 1789 låter kungen till och med arrestera Magnus Fredrik, som han uppfattar som ledare för oppositionen inom adeln. Arresten varade endast några dagar, och Gustav III försökte få Magnus Fredrik att erkänna att han behandlats väl under arresten. Men Magnus Fredrik vägrade och efter skottet på maskeradbalen 1792 fanns misstankar om att Magnus Fredrik varit med i den sammansvärjning mot kungen. Utredningen mot honom lades dock ner och Magnus Fredrik uppvaktade den döende Gustav III på Stockholms slott, vilken ska ha yttrat: ”Kom, min käre greve, jag skall icke längre tänka på det förflutna, och jag är bra lycklig, om min olycka återgiver mig mina vänner.”
Efter Gustav III:s död uppträder Magnus Fredrik som trogen rojalist oavsett vilken kung som regerar, inte minst i sin roll som lantmarskalk. Under 1809 års kris, där Gustav IV Adolf avsätts, räknas Magnus Fredrik till gustavianerna. Men han stod också i gott förhållande till efterföljaren Karl XIII, och Magnus Fredrik var en av de första riddarna av Karl XIII:s frimurarorden.
Under Karl Johan-tiden spelade Magnus Fredrik inte längre någon politisk roll, men kom redan från början i ett förtroligt förhållande med Karl XIV Johan (1763-1844). Men i än högre grad stod hans andra hustru Aurora Koskull(1778-1852) nära den nya kungen.
Den redan föräldrarlöse Aurora Koskull blev år 1797, nitton år gammal, hovfröken hos drottning Fredrika. År 1800 avskedades emellertid drottningens hovfröknar och ersattes av gifta kvinnor, på grund av de skandaler som främst två av dem, Fredrika von Kaulbars och Emilie De Geer, varit inblandade i. Aurora flyttade då till sin faster Ulrika Katarina Koskull och hennes make greve Magnus Fredrik Brahe. Ulrika avlider några år därefter, och ett och ett halvt år efter fasterns död gifter Magnus Fredrik Brahe om sig 1806, med den då 28 år gamla Aurora.
Att Karl Johan uppskattade Aurora står klart, men vad ligger i de rykten som figurerade om att hon också hade ett förhållande med honom? En sammanblandning kan ha skett mellan Aurora och hennes kusin Mariana Koskull. I vilket fall kallar Karl XIII:s drottning Hedvig Elisabet Charlottas deras förhållande platonskt, och i sin dagbok ger hon 1817 Aurora en personbeskrining: ”Kronprinsen är ingalunda likgiltig för det täcka könet i allmänhet men utmärker i synnerhet två damer i societén, två kusiner. För den ena, grevinnan Brahe, hyser han den varmaste vänskap och tillgivenhet, och grevinnan ser också i kronprinsen en kär vän. Såsom en verklig riddersman i ordets hela bemärkelse ägnar han grevinnan den hyllning, vilken tillkommer hennes skönhet och ädla karaktär. Kvick är hon ej, har ej ens fått någon särdeles vårdad eller kultiverad uppfostran men har förvärvat sig viss bildning, utmärker sig i synnerhet för takt och fint sätt och är allmänt avhållen.”
Aurora Koskull fick inför drottning Desiderias ankomst till Sverige 1823 ett erbjudande att åter träda i tjänst på Stockholms slott, som överhovmästarinna hos kronprinsessan, men tackade nej. Efter sin makes bortgång 1826 fortsatte hon att utöva ett stort inflytande i Stockholms adliga kretsar, och hennes salong förblev en av de främsta mötesplatserna. Det sades att hon ”med ädel värdighet förde spiran i den svenska aristokratiens främsta salong”, och hennes salong beskrevs som ”en skola, der ungdomen inhemtade kunskap i det fina lefnadsvettets och det älskvärda umgängets konst”.
Aurora sägs ha föredragit Salsta framför Skokloster och under hennes tid på Salsta inreds ett flertal rum, såsom Anna Bolenas rum och Brudkammaren. Hon var även en politisk kraft, i och med att hennes styvson och tillika kusin Magnus Brahe(1790-1844), son till Magnus Fredrik Brahe i dennes första äktenskap, sökte råd och hjälp av henne. Och Magnus Brahe hade mer än någon annan den nya kungens öra.
Efter studier i Uppsala hade Magnus Brahe avancerat till kabinettskammarherre. Som nyanländ i Sverige sökte Karl XIV Johan stöd i högadeln, och det dröjde inte länge förrän Magnus Brahe och Karl XIV fann varandra. Det berättas att Magnus om nätterna satt och läste högt för kungen tills han somnade. Med åren blev han Karl XIV Johans närmaste vän, och tolk mellan den fransktalande kungen och omgivningen, vilket gjorde honom till en nyckelperson under Karl Johan-tiden. Mangnus Brahe steg i graderna och utnämndes under de kommande åren till hovstallmästare, överhovstallmästare, generaladjutant för armén, generallöjtnant och till sist riksmarskalk. År 1837 valdes han dessutom in som ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien. Vid riksdagen 1828-1830 var hans inflytande över kungen tydligt, inte minst inom militärens område. Statsråden fick i stor utsträckning vika sig för kungens åsikter framförda av Magnus, och en opposition började växa. De liberala talade om ”Braheväldet” eller ”sängkammarregementet”, inte minst av Lars Johan Hierta, som i Aftonbladet utmålade Magnus som en slags vicekung. Karl XIV Johan svarade med att stoppa kritiken genom att utnyttja indragningsmakten, dvs möjligheten att förhindra spridning av en tidning genom att dra in utgivningstillståndet.
Vilken var då Magnus Brahes påverkan på kungen? ”Tala bara med greve Brahe” hette det i hovkretsar, och Magnus hade regelbunden mottagning för dem som hade ett ärende till kungen. Magnus anklagades för att i utnämningar ha gynnat sina släktingar och vänner, och vid riksdagen 1840-1841 fick oppositionen mot honom majoritet i alla de fyra stånden. När den åldrande Karl XIV 1844 låg insjuknad satt Magnus vid hans sjukbädd, och några månader efter Karl XIV:s död var också Magnus död.
Kusinen och styvmodern Aurora Koskull levde ytterligare åtta år, till 19 februari 1852. Sedan makens död 24 år tidigare hade hon Salsta som änkesäte, och de sista åren syntes hon allt mer sällan i Stockholm, utan höll sig i Salsta. Efter hennes död behölls Salstagodset med Länna och Vattholma bruksegendomar oskiftat, och tillhörde gemensamt hennes barns familjer: Ulrika Vilhelmina gm Jakob Vilhelm Sprengtporten, Nils gm Hedvig Elisabet Piper, Aurora Amalia gm Fritz Piper samt Ebba Eleonora gm Nils Gyldenstolpe.
Den som kom att inledningsvis kom att övertaga ledningen av skötseln av egendomarna var Fredrik Ulrik Wrangel, make till Ulrika Vilhelminas dotter Ulrika Ebba Sprengtporten. Deras barn föddes på Salsta och tillbringade sommarmånaderna på slottet. De har gjort avtryck i form av anteckningar kring barnens längd olika år på dörrposten mot barnkammaren.
Gustav III fick en ny Ebba Brahe, om än långt efter sin död och i form av Magnus Fredriks och Aurora Koskulls sondotter Ebba Aurora Brahe (1838-1924). Ebba gifte sig på Skokloster 1859 med Fredrik von Essen (1831-1921). Vid tiden för bröllopet var han löjtnant vid Livregementets husarer, men lämnade den militära banan för en politisk karriär, först som ledamot av ridderskapet och adeln vid riksdagarna, och därefter som ledamot av första kammaren efter att ståndsriksdagen 1867 hade avvecklats och ersatts av tvåkammarriksdagen. Han var finansminister 1888-1894 och utnämndes 1894 till riksmarskalk av kung Oscar II, vilket då var titeln för chefen över hovet, med rang och tjänsteställning närmast under statschefen och med uppgift att sköta kungens och hovets kontakter med rikets politiska ledning.
Parallellt med sina politiska uppdrag är Fredrik von Essen också verksam inom näringslivet. Sverige industrialiseras vid den här tiden snabbt, och den markäganden adeln har förlorat makt och inflytande. Att järnvägen nu knyter samman landet är en viktig faktor som möjliggör industrialiseringen. År 1874 kommer järnvägen också till Vattholma, och det blir med ens långt enklare att transportera malm till Harnäs hamn eller Uppsala för omlastning. Den framsynte Fredrik von Essen har 1873 bildat familjebolaget Wattholma Bruks AB där han själv var disponent, och där Salsta slott används som representationsbyggnad och införlivas i bolaget. Mycket av inventarierna från 1600-talet såldes kort därefter vid en auktion 1875, däribland 98 porträtt. Den dagliga driften på Salsta tas om hand av en arrendator som sedan 1877 också använder delar av slottet som sin bostad.
Fredriks engagemang var inte i första hand historien, utan framtiden, och han engagerade sig i frågan om en järnväg mellan Uppsala och Länna. Som disponent för Wattholma bruk och brukets masugn vid Länna förbehöll han sig rätten att få välja mellan de två alternativ till sträckningar som föreslagits (Storvreta – Rasbo – Länna respektive Uppsala – Funbo – Länna). I det järnvägsbolag som bildades, Uppsala-Länna Järnväg (ULJ), blev Wattholma Bruk största aktieägare, och Almunge kommun näst största aktieägare. Uppsala stad hyste däremot föga intresse för järnvägen, utan förklarade att man endast var beredd att teckna aktier till ett belopp som motsvarade värdet på den mark som skulle överlämnas från staden till ULJ. Under åren 1873-1888 var Fredrik von Essen styrelseordförande i ULJ och senare även i Länna Norrtälje Järnväg.
År 1904 upplöstes Vattholma Bruks AB och Fredrik lät påbörja en restaurering av Salsta slott, för att omvandla det till en både ståndsmässig och bekväm modern bostad för sonen Gustaf Fredrik von Essen (1871-1936) och hans hustru Wera von Essen f. Lagercrantz(1890-1953). Bland annat installeras centralvärme, för att komma bort från behovet att ständigt bära ved till kakelugnarna.
Wera Lagercrantz och Gustaf Fredrik gifte sig 1913, och efter makens frånfälle 1936 tog hon över skötseln av både Skokloster och Salsta. Hon hade stort intresse för den uppländska hembygden och var bland annat initiativtagare till friluftsmuseet Disagården i Gamla Uppsala. På Salsta bedrev hon en framgångsrik fåravel, som gav ull för hemslöjd och många arbetstillfällen i trakten.
Även hennes gästfrihet är omtalad – hon bjöd in studenter, författare, konstnärer och professorer från Uppsala till Salsta, till stora fester såväl som till mer familjära tillställningar, och för att stärka den sociala sammanhållningen i bygden. Hon har kallats Upplands okrönta drottning, och har över huvud taget ett gott eftermäle i bygden. De äldre generationerna berättar än idag om hur de som barn välkomnats till slottet på olika tillställningar.
Vid hennes 50-årsdag utgav Disastiftelsen festskriften ”Uppländsk bygd” som som tack för hennes engagemang för den uppländska bygden. Ute i världen rasade då andra världskriget för fullt, och på andra sidan Östersjön låg Finland i krig med Sovjetunionen. Runtom i Sverige fanns ett engagemang för humanitär hjälp till Finland, vilket bland annat resulterade i att ett stort antal finska barn togs om hand i Sverige. Även Wera von Essen drog sitt strå till stacken. Hennes insats bestod i att hon via kontakter med Röda Korset såg till att sammanlagt ett 60-tal finska krigsinvalider i omgångar fick vistas på Salsta för konvalescens. En av dem som fick denna möjlighet var Harry Järv, sedermera biblioteksråd på Kungliga Biblioteket i Stockholm, och som skildrat hur väl han och hans finska krigskamrater togs om hand på Salsta.
Harry Järv hade lett ett stort antal patrulluppdrag mot de ryska linjerna, innan han natten till den 3 september 1943 gick på en rysk mina och miste vänstra foten. Han hade tur och lyckades komma under vård i tid. Via finska sjukhus hamnade han våren 1944 på S:t Görans sjukhus där hans ben opererades. Under sommaren vistades han sedan som konvalescent på Salsta, och blir då nära bekant med Wera innan han återvänder till Finland.
Harry sökte sig tillbaka till fronten, med träben, i augusti 1944. Men han kom att återvända till Salsta under dramatiska former. Efter krigsslutet fanns det bland finska officerare en stor oro att Sovjetunionen skulle inkorporera Finland, och ett stort antal finska officerare hade därför under sommaren 1945 i hemlighet lagt upp vapendepåer. Men det hela läckte till den finska statspolisen, som häktade alla inblandade.
Järvs förre regementschef Alpo Marttinen, som också varit delaktig, befann sig emellertid på militärsjukhuset i Helsingfors för att opereras. Läkaren meddelade att häktningen fick anstå tills efter operationen, varvid poliser placerades utanför Marttinens sjukrum för att bevaka att han inte flydde. Under ett toalettbesök kunde han dock via ett stuprör ta sig ner på gatan, varefter Järv för honom i motorbåt från Vasa mot Umeå. När en båt från den finska kustbevakningen närmar sig reser sig Järv och vinkar, för att ge intryck av att vara oskyldiga nöjesseglare. Det lyckas, och kustbevakningen låter dem fortsätta mot Sverige. Väl landstigna i Umeå hjälper Järv Marttinen vidare till Salsta och under Wera von Essens beskydd. Marttinen kunde efter en tid ta sig till USA, medan Järv blev kvar i Uppsala för studier.
Wera von Essen var mycket mån om att behålla kontakten med sina finska vänner. Dels förstås genom brevkorrespondens, men efter kriget gjorde hon också en resa genom Finland, där hon bland annat hälsade på Harry Järv i hans föräldrahem. Deras vänskap fortsatte att upprätthållas efter det att Järv flyttade till Uppsala, och han var fortsatt gäst både till Salsta och till Trollbo i Vattholma, dit Wera von Essen flyttat efter att ha överlåtit Salsta till sonen Per-Erik von Essen. Wera avled den 4 maj 1953.
Enligt sonsonen Gustaf von Essen var det Wera som gav upphov till historien om blodfläcken i Drottningrummet. Kanske var det så att hon kände till Ramborgs ord ”… om någon plundrar min grav må Gud vedergälla det.”…
