Salsta – slottet för kungens närmaste man och generationer av starka kvinnor

Blå salongen, en sal i Gustaviansk stil, med dörrar och paneler från 1760-talet, en tid när kronprins Gustav också besöker Salsta.

Idag kan Salsta slott förefalla ligga i periferin, utkastat på den uppländska landsbygden. Men under många hundra år var Salsta tvärt om centralt i riket. Både utifrån de enkla möjligheter som fanns att via Salstasjön och Fyrisån nå Uppsala och Stockholm, men också sett till de framträdande positioner som slottets herrar haft vad gäller Sveriges styre. På Salsta har funnits inte mindre än en riksdrots, en marsk, två riksföreståndare, två generalguvernörer, en kronprins fadder (och tillika lantmarskalk) och två riksmarskalker (varav en informellt kallad vice kung). Därtill en lång rad andra personer i riksrådet eller med andra nära band till kungamakten – men stundtals också kuppmakare mot densamma. Särskilt under Kalmarunionens dagar var Salsta slott i högsta grad indraget i konflikterna mellan de stridande falangerna. Både som fängelse och i form av regelrätta belägringar, först av unionskungen Kristian I, sedan av Sten Sture den yngre, som led i dennes kamp mot Kristian II.

Slottets kända historia går tillbaka till 1200-talet och den tid då Stockholm blir landets huvudstad. Det första säkra belägget för namnet Stockholm är två brev som Birger jarl (ca 1210-1266) skrev och daterade i Stockholm sommaren 1252. Under den tidiga medeltiden hade Sverige plågats av ständiga strider mellan de två kungasläkterna erikarna och sverkrarna, och även om kyrkans huvudsäte var Uppsala saknades fast centrum för den världsliga makten. Med Birger jarl fick landet stabilitet i form av en huvudstad i Stockholm, och de två ätterna smälte samman i hans söner, då han själv härstammade från den sverkerska ätten genom sin mor Ingrid Ylva, medan hans första hustru Ingeborg var av erikska ätten, syster med kung Erik Eriksson. Men det innebar inte att det var slut på strider om kungamakten i landet, bara att striderna i generationerna därefter fördes inom släkten – först mellan Birger jarls söner, där Magnus Ladulås till sist stod som segrare, och sedan mellan Magnus söner. Och det innebar inte heller att Stockholm framöver utgjorde residens för alla med formell eller informell makt i landet. Och ett slott har påfallande ofta under de kommande seklerna framträtt som säte för, om inte kungen själv, så en kungens närmaste man: Salsta.

Birger jarl (eller Birger Magnusson som var hans egentliga namn) var den sista i Sverige som bar titeln jarl, ett ämbete som funnits sedan vikingatiden, titeln på en person som styrde över ett större område eller en kungens närmaste man, rikets högsta tjänsteman, och då ibland med titeln riksjarl, för att särskilja från de eventuella andra jarlar som fanns i landet. I flera årtionden före det att Birger år 1247 utnämns till jarl under kung Erik Eriksson var det uteslutande män ur hans egen släkt, Bjälboätten, som bar titeln. När kung Erik dog 1250 valdes Eriks systerson, tillika Birgers jarls son, Valdemar Birgersson (1238-1302) till ny kung. Men enbart 12 år gammal var det i praktiken hans far och förmyndare som nu styrde landet, jarl och den unge kungens förmyndare i en och samma person. Med Valdemar hade de två rivaliserande kungaätterna och den mäktiga jarlätten smält samman och jarlämbetet avskaffades formellt efter Birger jarls död. Men det innebar inte att inte också framtida kungar behövde nära förtrogna. Och många av dessa hade sin hemvist på Salsta.

Salstas första kända slottsfru Ramborg Israelsdotter And avbildad på sin koppargravhäll i den kyrka hon lät bygga i Västeråker.

Den för oss första kände ägaren till Salsta, Birger jarls sonson Karl Gregersson, var emellertid inte en av dessa. Om Karl vet vi inte mycket mer än att han var son till Greger Birgersson, att han första gången nämns 1285, att han dog senast 1308 och är begravd i Uppsala domkyrka, att hans kusin kung Birger Magnusson år 1301 kungör ett egendomsbyte med innebörd att Karl överlämnar Salsta till Abjörn Sixtensson Sparre av Tofta, samt att han 1296 var gift med Ramborg Israelsdotter And.

Om Ramborg vet vi mer. Hon var en av en av Sveriges rikaste personer, dotter till Israel Andersson, lagman i Tiundaland, och Ramfrid Gustavsdotter Lejon. Hon är en av få privatpersoner i Sverige som låtit bygga en egen kyrka, Västeråker. Att hon på egen hand finansierat kyrkobygget har hon nogsamt låtit inpränta i kyrkan ovanför den nisch där hon är begravd. Hennes figur är ingraverad i en kopparhäll, som är unik så till vida att den överlevde Gustav Vasas plundringar av koppar och silver i kyrkorna. Enligt traditionen var det den hotfulla inskriptionen som gjorde att Gustav lät den vara kvar: ”Jag, Ramborg, som ligger här, anropar alla rättänkandes ädelmod att de inte må tillåta någon att ta bort denna kopparhäll som är lagd över mig. Men om någon plundrar min grav må Gud vedergälla det.”

På den plats där Wik slott finns idag lät hon bygga det så kallade Wikshus, ett elva våningar högt torn om vilket det i Historiskt-geografiskt och statiskt lexikon över Sverige anges att hon ”synes ha velat bereda åt sig och de sina en trygg och oåtkomlig fristad för de skaror av laglöst våldsamt folk, som genomtågade och skövlade landet.” Sätesgården i Wik hade hon ärvt efter sin far, och från 1303 står hon skriven i Wik.

Från 1301 står Abjörn Sixtensson Sparre av Tofta som ägare till Salsta slott, han antas ha upptagit sparrevapnet av sin mor och räknas som släktens stamfar. Han är också anfader till kommande generationer på Salsta fram till dess att von Essen säljer Salsta till staten 1976.

Abjörn Sixtensson Sparre av Tofta (-1310) var riddare från senast 1296, riksråd och drots från 1302 och gift med Ingeborg Ulfsdotter (Ulv).

Ingeborg kallar Tyrgils Knutsson för sin cognatus, dvs hon är släkt med den i riket då styrande mannen, då Tyrgils som drots efter Magnus Ladulås död 1290 styr landet fram tills dess att Magnus son Birger Magnusson blir myndig 1298. Drotsämbetet var nu det högsta ämbetet näst efter kungen. När denne av något skäl inte kunde utföra sina uppgifter fungerade drotsen som ställföreträdare och utövade hans dömande och verkställande befogenheter.

Men inte bara kungen hade en drots, under Magnus Ladulås söners tid också hertigarna. Abjörn var hertig Eriks drots från 1302 och från 1307 även hertig Valdemars. Men några år däremellan, från 17 maj 1304 till 8 januari 1307 är han försvunnen ur det svenska diplommaterialet, då han gått i landsflykt. Under dessa år är Salsta skrivet på hans svåger Filip Ulvsson, sannolikt en skentransaktion i avsikt att rädda godset från en befarad konfiskation. Så var det också oroliga tider i landet under kungens och hertigarnas maktkamp, som slutade så dramatiskt med det så kallade Nyköpings gästabud 1317, där Birger spärrade in bröderna Erik och Valdemar i slottets fängelsehåla, där de dog. Men brödramordet fick konsekvenser även för kungen, han jagades bort från landet och istället valdes hertig Eriks lille son Magnus Eriksson till ny kung. Och till riksdrots utsåg Magnus den 18 maj 1335 Nils Abjörnsson Sparre, Abjörns son och Salstas nya slottsherre från 1340-talet.

Riksdrots Nils Abjörnsson kompletterade sin fars heraldiska vapen med tre rosor.

Nils Abjörnsson (-1359) är första gången omnämnd 1317 då han är med om att intyga en förlikning om tionden mellan biskopen i Strängnäs och stiftsborna. Han var gift med Bengta Abrahamsdotter, och tillsammans hade de dottern Ingeborg och sonen Filip. Som riksdrots hade Nils full makt och myndighet över kungliga slott och fästen, gårdar, gods, domar och alla slags rättegångar. Magnus lovar åt honom vid utnämningen samtidigt ersättning efter redovisning för hans i tjänsten ådragna utgifter och skulder, samt skydd mot den ovänskap och de tvister han genom sin tjänsteutövning kan ådraga sig.

Kung Magnus Eriksson synes verkligen ha uppskattat sin drots. I ett stadfästelsebrev om ett område kring Piteälven som Nils Abjörnsson tidigare fått sig tilldelat formulerar sig Magnus: ”i och för kolonisation tilldelat vår älskelige och trogne man herr Nils Abjörnsson en älv vid namn Pitu (…) jämte öar och vatten benämnda ’infjordar’ samt alla andra dithörande områden, kallade ’tillider’…”. Av brevet framgår att Nils finansierat en kolonisation av området, varför kungen ville ”åt honom och hans arvingar avstå och till evärdelig ägo överlåta förenämnda älv jämte alla dess omgivningar”.

Nils Abjörnssons kolonisationsprojekt fick stor betydelse för uppkomsten av odlad bygd i Piteområdet. Men han har intressen också i bygden kring Salsta, och bytte bland annat till sig Vattholma kvarn, som sedan växte ut till Vattholma bruk. Utöver Salsta slott ägde Nils Abjörnsson ägde bland annat Ängsö slott i Västmanland och Godegårds gård i Östergötland. Han anses vidare ha grundat Ängsö kyrka och utöver sina ägor i Västmanland, Uppland och Östergötland ägde han jord även i Gästrikland, Södermanland, Småland och Västergötland samt på Själland. Dottern Ingeborg är den som tar över Salsta, och i och med hennes giftermål kommer först släkten Bielke och sedan släkten Oxenstierna till Salsta.

Släkten Oxenstiernas heraldiska vapen. Salstas nya herre Bengt Oxenstierna är den som för upp släkten i riksrådet.

Med Ingeborg Nilsdotter Sparres (ca 1330-ca 1373) första make Sten Turesson Bielke (ca 1328-1350) gör släkten Bielke ett första kortvarigt intåg på Salsta. Sten är riksråd från 1348 och var med konung Magnus på hans ryska fälttåg, för att efter kungens hemfärd stanna kvar som befälhavare över de svenska trupperna och med titeln marsk, vilket var titeln för militärt överbefäl. Efter att han avlidit 1350 gifter Ingeborg om sig med Bengt Nilsson Oxenstierna (ca 1330- ca 1371). Bengt var dubbad riddare senast 1357 och blev den första i släkten Oxenstierna att utnämnas till riksråd, vilket torde hänga samman med att hans hustru Ingeborg var kusin med dåvarande kung Albrekts marsk Karl Ulfsson (Sparre av Tofta). Men kort efter utnämningen till riksråd 1370 avlider Bengt, varvid hans och Ingeborgs son Jöns Bengtsson (ca 1350-ca 1399) tar över Salsta. Jöns var gift med Märta Finvidsdotter (Frössvik) och med deras söner Bengt och Nils tar släkten Oxenstierna ytterligare ett kliv upp i hierakin, till den yttersta makteliten i Sverige som riksföreståndare. Det var den titel som under Kalmarunionens dagar användes under de tider de danska kungarna var avsatta för dessas officiella ställföreträdare. I praktiken agerade riksföreståndarna som kungar.

Kalkmålning av Bengt Jönsson i Tensta kyrka, som tillsammans med Lena kyrka var Salstas patronatkyrka, dvs där godsherren utsåg präst. Målningarna i Tensta är utförda av en av medeltidens största konstnärer, Johannes Rosenrod.

Bengt Jönsson (ca 1390-ca 1450) var den tredje generationen Oxenstierna på Salsta, och ägde därutöver bl a Ekolsund efter sin morfar. Han blev häradshövding i Tierps härad 1426, riksråd 1437 eller 1438, lagman i Uppland 1439 eller 1440 och riddare 1441. I konflikten mellan Erik av Pommern och Uppsala domkapitel 1434 stod Bengt Jönsson beredd att ingripa med vapenmakt mot kungen och 1439 slöt han sig till det rådsparti som stödde Karl Knutsson. I januari 1448 utsågs han tillsammans med sin bror Nils Jönsson (Oxenstierna) till riksföreståndare fram tills att Karl Knutsson Bonde senare samma år valts till kung. Efter konungavalet kvarstod han som rikshovmästare, trots att han fört fram att det bästa vore att välja ett barn till kung, med brorsonen Erik Nilsson som potentiell motkandidat, understödd av sin far.

Bengt hade gift sig med Kristina Kristiernsdotter (Vasa) 1416, och tillsammans fick de fyra söner: ärkebiskopen Jöns BengtssonKristiern Bengtsson, Arvid Bengtsson och David Bengtsson.

Ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstiernas sigill.

Hans far må ha varit riksföreståndare under några månader 1448, men Jöns Bengtsson Oxenstierna (ca 1417-1467) uppnådde långt större makt. Samma år som hans far utsågs till riksföreståndare utsågs han själv till ärkebiskop under namnet Johannes Benedicti de Salista, men parallellt med sitt ämbete som ärkebiskop kom han senare att under två perioder väljas till riksföreståndare, 1457 respektive 1465–1466.

Jöns hade studerat vid Leipzigs universitet, blev magister artium år 1437 och utnämndes till domprost i Uppsala stift år 1439. Men det akademiska livet lockade honom tillbaka till Leipzig, där han omnämns som rektor 1445. Den 30 juni 1448 vigdes han till ärkebiskop i Uppsala domkyrka, och i den egenskapen krönte han två dagar senare Karl Knutsson Bondes hustru Katarina Karlsdotter (Gumsehuvud) till svensk drottning. Det hindrade inte Jöns att driva opposition mot Karl Knutsson, vilket 1457 resulterade i det uppror som avsatte och drev Karl ut ur landet. Ärkebiskopens första drag hade varit att gripa kungens byfogde i Uppsala, Håkan Svensson, och sätta honom bakom lås och bom på Salsta. Därefter sattes ett anslag upp på porten till Uppsala domkyrka, där Jöns i skarpa ordalag förklarade att han sagt upp tro och lydnad till kungen. Det allmogeuppbåd som sattes samman blev Karl Knutsson övermäktigt, och kungen gick i landsflykt i Danzig, men med hela rikskassan med sig. Jöns utsågs tillsammans med Erik Axelsson till riksföreståndare efter upproret, tills dess att den danske kung Kristian I också valts till svensk kung.

Kristian I drev emellertid en skattepolitik som inte var populär i landet. För att rädda sitt eget skinn när tusentals bönder ställde ärkebiskopen till svars, som kungens ställföreträdare, efterskänkte Jöns Bengtsson skatten och skrev till Kristian I om det inträffade. Men Kristian I var inte nöjd med ärkebiskopens agerande, utan anklagade honom för att själv ha uppviglat allmogen för att därefter på eget bevåg befria bönderna från skatten. Jöns arresterades och fördes efter hand fängslad till Danmark. Hans kusin Kettil Karlsson (Vasa) ställde sig samtidigt i spetsen för en resning mot Kristian I som resulterade i att Karl Knutsson Bonde återkallades 1464. Kristian I hade dock inte givit upp sina ambitioner på Sverige, och som led i detta släpptes Jöns Bengtsson fri, utifrån baktanken att denne skulle bli ett gissel för Karl Knutsson Bonde.

Kristian I hade rätt, Jöns Bengtsson återupptog mycket riktigt oppositionen mot Karl Knutsson, som tvingades avgå som kung en andra gång 1465. Jöns Bengtsson utsågs återigen till riksföreståndare, denna gång tillsammans med Kettil Karlsson Vasa. Efter Kettil Karlssons plötsliga död styrde Jöns Bengtsson landet själv en period, men 1467 valdes Karl Knutsson Bonde till kung för tredje gången, varvid Jöns Bengtsson flydde till Öland där han dog samma år.

Salsta slott kom att vara direkt inblandat i unionsstriderna även på annat sätt än som fängelse för Karl Knutssons fogde. Ärkebiskopens yngre bror Kristiern Bengtsson Oxenstierna (ca 1425-ca 1475) var den som bebodde slottet, och då han deltog i Kettil Karlssons resning mot Kristian I svarade denna med att belägra Salsta 1464, varvid Kristiern måste kapitulera. Kristiern kunde återvända till Salsta året därpå, och hans son Sten Kristiernsson blev den sista Oxenstiernan på Salsta. Under hans tid belägrades slottet än en gång – men denna gång av den motsatta sidan i maktkampen, och med ett långt mer dramatiskt resultat.

Sten Sture den yngre, mordbrännaren som 1516 beordrade sina män att bränna den medeltida fästningen i Salsta.

Ska Sten Kristiernsson Oxenstierna (ca 1456-1516) betecknas som en kappvändare, eller var han helt enkelt en person som hade lätt att hamna i konflikt med andra? Han byter i vilket fall sida ett otal gånger, vilket till sist blir det som gör att Sten Sture den yngre låter bränna hans fästning i Salsta, som då ska ha bestått av ett torn och diverse andra byggnader grupperade kring en lång borggård. Kvar från denna medeltida fästning har vi slottets källare, samt med säkerhet också några av slottets dörrar.

Sten Kristiernsson omnämns första gången 1476, då han redan var myndig. Han dubbades till riddare något av åren 1497 eller 1499, troligast vid kung Hans kröning i Stockholm 1497. Han var häradshövding i Vendel från år 1500 och titulerades 1501 riksråd.

Sten Kristiernsson var en av riksföreståndaren Sten Sture den äldres närmaste förtrogna, och anförde många våldsaktioner mot kung Hans män. Bland annat tillfångatog han sommaren 1501 upplandslagmannen Knut Eskilsson (Banér) och i en annan aktion samma år en av kungens fogdar, varvid flera dödsoffer krävdes. När Sten efter Stockholms kapitulation inte tillät drottningen att lämna landet var måttet rågat. Kung Hans skrev till påven och lyckades 1504 få Sten Kristiernsson bannlyst.

Efter Sten Stures död gick Sten Kristiernsson över i Svante Nilssons tjänst och han deltog 1508 i Svantes krigståg i Halland och 1510 i ett anfall mot Blekinge och senare Lolland, där de svenska trupperna brände staden Nakskov. Kort efter detta bröts dock det mångåriga samarbetet mellan Sten Kristiernsson och Svante Nilsson. Orsaken till konflikten är okänd men Sten lämnade 1511 ett riksrådsmöte i Stockholm utan riksföreståndarens tillstånd. Han reste till Uppland och försökte mobilisera bönderna i Norunda, Tierp och Vendel till ett uppror mot Svante Nilsson. Samtidigt sände han budbärare till Gästrikland i samma ärende. Han beslagtog också all lax vid kronolaxfisket i Älvkarleby och förde den till sin sätesgård Salsta.

Efter Svante Nilssons död vid årsskiftet 1511–12 tog Sten Kristiernsson plats som riksråd under dennes son Sten Sture den yngre. Men 1516 var brytningen mellan dem ett faktum sedan Sten Kristiernsson vägrat hörsamma en kallelse till möte med riksföreståndaren. Sten Sture den yngre erövrade och förstörde Salsta den 9 augusti 1516. Sten Kristiernsson var dock inte på Salsta för tillfället, utan tillfångatogs i Nyköping 17 augusti, varefter han fördes som fånge till Stockholm, anklagad för förräderi. I ett brev till ärkebiskopen, daterat den 28 oktober, som blev det sista livstecknet från Sten Kristiernsson, medgav han indirekt att han var skyldig genom att anklaga ärkebiskopen och Erik Trolle för att ha lockat över honom på Kristian II:s sida.

Enligt en 1500-talsuppgift ska Sten ha tvingats till äktenskapet med sin första hustru, Kirsten Eriksdotter Tott, av riksföreståndaren Sten Sture den äldres gemål Ingeborg Åkesdotter (Tott). Hon ska ha ställt villkoret att han skulle gifta sig med hennes brorsdotter, som tack för att hon hjälpt honom från dödsstraff för dråp på en skeppare. Efter Kirstens död 1500 gifte han om sig med Pernilla Nilsdotter (Sparre av Ellinge). När hon avled 1550 övergick Salsta till hennes systerson Ture Bielke (ca 1510-1577). För en tid är det hittills obrutna släktskapet i rakt nedstigande led från Abjörn Sixtensson Sparre av Tofta brutet. Men den svenska adeln är vid den här tiden inte större än att släkterna snabbt flätas in i varandra, och Ture Bielkes son Nils Bielke den äldre (1569-1639) gifter sig med Ingeborg Bengtsdotter Oxenstierna (1581-1661), som är sonsonsonsondotter till Kristiern Bengtsson Oxenstierna (1425-ca 1467), Salstaherren som blev belägrad av Kristian I och var far till den ombytlige Sten Kristiernsson.

Nils Turesson Bielke (Nils Bielke den äldre) var byggherre till det renässanslott som uppfördes i Salsta och där han slutade sina dagar. Denna målning av Jens Mohr finns dock på Skokloster.

Nils Turesson Bielke (1559-1639) var en ivrig anhängare av hertig Karl i dennes krig mot kung Sigismund. Efter Karls seger mot Sigismund satt han med vid rättegången i Linköping, där han 1600 undertecknade dödsdomarna för bland annat sina egna kusiner. Karl IX belönade honom med att 1602 göra honom till kansli– och hovråd, 1606 till riksråd och 1608 till lagman i Östergötlands lagsaga. Men Nils nöjde sig inte med det, utan påminde sin kung om att denne borde markera en skillnad mellan honom och hans ”skälmiske fränder”, dvs de släktingar som stått på kung Sigismunds sida, med resultat att Nils och brodern Svante upphöjdes i friherrlig värdighet, och därmed inträdde i högadeln.

Nils fortsatte att tjäna Karls son och efterträdare Gustav II Adolf, bland annat vid de fredsunderhandlingar som föregick freden i Knäred 1614, och 1623 utnämndes han till generalguvernör i Finland. Trots att detta var toppen på hans karriär trivdes han inte alls, om vi får tro vad han skriver till Axel Oxenstierna. I breven klagar han på att han dels inte förstår språket och dels inte tycker om de som talar det, då de var tvära och envisa och höll fast vid ”gamla bruk och osedvana.”  

Nils hade gift sig 1605 med friherrinnan Ingeborg Oxenstierna, och i Salsta låter han 1613 uppföra ett renässansslott på den plats där hans hustrus förfäder bott i generationer, i det herresäte hans egen morfars far Sten Sture dy låtit bränna ner. Tillsammans får de åtta barn, och äldste sonen Ture Bielke (1606-1648) blir den som tar över Salsta.

Ture Bielke var militär i Gustav II Adolfs armé där han avancerade till överste för ett kavalleriregemente. Vid trettiofyra års ålder utnämndes han till riksråd och övergick då helt till civil tjänst. Han blev hovrättsråd i Svea hovrätt och deltog under Axel Oxenstiernas ledning vid fredsförhandlingarna med danskarna i Brömsebro 1645. Han gifte sig med Kristina Banér (ca 1625-1652) och tillsammans fick de barnen Nils Turesson Bielke (1644-1716) och Ingeborg.

Nils Bielke den yngre avporträtterad av Sveriges första hovmålare David Klöcker Ehrenstrahl.

Nils Bielke den yngre (1644-1716), byggherre till det barockslott som idag finns i Salsta, hade ett dramatiskt liv som svängde mellan ytterligheter, från framgångar till yttersta förnedring, ja till och med i form av en dödsdom på grund av högförräderi.

Livet börjar hårt, hans far dör när han är fyra år och hans mor när han är åtta. Men han kommer ut i världen. Som sjuttonåring följer han med sin kusin, ambassadören Klas Tott, till Paris, där han som artonåring fick framföra den svenska regeringens gratulationer till Ludvig XIV med anledning av dennes sons födelse. Nils fortsatte att vara franskorienterad och beundra allt franskt, vilket inte minst Salsta slott är ett exempel på.

Efter tre år i Frankrike blir Nils kammarherre hos den då 11-årige Karl XI, och 1668 utnämns han till överhovstallmästare hos änkedrottning Ulrika Eleonora. Året därpå gifter han sig med Eva Horn (1653-1740). Tillsammans får de tio barn, varav sex når vuxen ålder. Den förmögenhet som Eva Horn förde in i äktenskapet, arv efter hennes far Gustav Horn, var det som i praktiken gjorde det möjligt för Nils att förverkliga sitt slottsbygge. 1672 påbörjas rivningen av det äldre slottet, och 1678 står det nya slottet under tak, om än inte färdigbyggt i alla delar. Eva Horn har samtidigt erhållit Salsta i morgongåva av maken, vilket i slutet av deras liv visar sig vara ett lyckodrag.

Vid 29 års ålder utnämndes Nils till överste för livregementet till häst. Han utmärkte sig vid både i slaget vid Halmstad och i slaget vid Lund 1676. Efter slaget vid Lund sägs Karl XI ha uppskattade hans insats med orden ”min krona hängde på Bielkes värjspets, och att jag näst efter Gud hade min tappre Bielke samt mitt livregemente att tacka för segern”. Han befordrades 1678 till generallöjtnant, för att året därpå ta tjänst som Sveriges ambassadör i Frankrike. Hans rykte som militär begåvning gjorde honom internationellt efterfrågad och han fick tillåtelse av Karl XI att träda in huset Habsburgs tjänst i kriget mot turkarna. Som tack för hans insatser vid striderna i Ungern upphöjdes han till tysk-romersk greve 1687. Nya förfrågningar om militär tjänstgöring kom från kurfursten av Sachen och republiken Venedig. Men, möjligtvis för att Karl XI inte längre ville avvara honom, återvände han till Sverige 1687 där han utnämndes till greve, kungligt rådgeneralguvernör över Pommern samt general över allt kavalleri och infanteri.

Många av de brev som Karl Xl skickade till Nils Bielke finns bevarade, och utifrån brevens personliga karaktär att döma framstår det som att Karl XI i Nils Bielke såg en nära vän och förtrogen, och det finns också skildrat hur Karl XI kommer till Salsta på festligheter.

Under sina tio år som generalguvernör i Pommern blir Nils allt mer förmögen, och han räknas efter hand som Sveriges rikaste man. Men när Karl XI dör 1697 tar hans liv en annan vändning. Den 21 april 1698 blir han arresterad och fråntogs sina ämbeten. En rättegång inleds där Nils anklagas för maktmissbruk av olika slag: att ha överträtt kungens bud och befallningar, att ha berikat sig genom falskmynteri och att ha fört en korrespondens med det franska hovet där han avslöjat statshemligheter mot att ha erhållit fransk pension. Han dömdes till döden av hovrätten. Men Karl XII väljer att benåda honom varför domen ändras till att Nils ska mista ära och gods. Hans grevetitel tas således ifrån honom och hans egendom gick förlorad. Men Salsta är det inte han som äger, utan hustrun Eva Horn, och de sista åren av sitt liv tillbringar Nils på Salsta och, om inte annat, med tid att fortsätta slottsbygget. Efter Nils död 1716 lever Eva Horn kvar på Salsta fram till sin död 1740.

Carl Gustaf Bielke, det svenska 1700-talets främste bibliofil.

Carl Gustaf Bielke (1683-1754) var den som övertog Salsta vid moderns död 1740. Han hade redan som barn blivit nära vän med kronprins Karl XII, och det finns skildrat hur de första gången de träffas hamnar i slagsmål med varandra. Deras lärare måste träda mellan för att få slut på bråket, och efter det var de två pojkarna under en tid oskiljaktiga. Efter akademiska studier vid universiteten i Angers, Oxford och Leiden påbörjade han en militär bana, där han slutade som generalmajor i kavalleriet. Han anses vidare ha gjort en viktig insats i samband med försvaret av Stockholm 1719, efter att Karl XII skjutits i Norge. Samma år blev han diplomatiskt sändebud i Paris, i ett försök att få de europeiska stormakterna att ingripa i kriget med Ryssland.

Carl Gustaf var landshövding i Västernorrlands län 1727-1736, där han bland annat verkade för att förbättra landsvägarna. Vid denna tid omfattade länet även nuvarande Gävleborgs och Jämtlands län. Han var även politiskt engagerad i flera av frihetstidens riksdagar och tillhörde Mösspartiet. Men Carl Gustaf Bielke är mest känd för sin stora boksamling, bestående av mer än 8 000 tryck inom en rad olika ämnen, exempelvis teologi, naturvetenskap, juridik och medicin. Även reseskildringar, kartverk och böcker om befästningskonst finns representerade. Han köpte stora delar av sin boksamling på auktioner, framförallt i Uppsala och Stockholm, men många böcker köptes också in på resor och förvärvades som gåvor.

Carl Gustaf Bielke gifte sig den 25 april 1705 i Stockholm med sin sysslings dotter, grevinnan Brita Sofia Horn af Marienborg, (1679-1728). De blev föräldrar till sju barn, varav två blev vuxna. De två som nådde vuxen ålder var båda födda 1706. Sonen Nils Bielke (1706-1765) utnämndes som sextonåring till kammarherre och flyttade till Frankrike, där han övergick till den katolska läran för att därefter bege sig vidare till Rom, där han 1735 utnämndes till påvlig kammarherre och två år därefter senator av Rom, ett slags ceremonimästareplats. 1740 blev Nils också Malteserriddare. Som emigrerad katolik saknade Nils arvsrätt i Sverige, varför Salsta vid faderns död gick till hans knappt ett år yngre syster Eva Bielke (1706-1778).

Erik Brahe (1722-1756) stod som ägare till Salsta under ett halvår, och passade då på att föra det beryktade Salstabiblioteket till Skokloster.

Eva Bielke överlät Salsta i februari 1756 till sin måg (dotters make), greve Erik Brahe (1722-1756). Erik hade blivit föräldralös som spädbarn och Eva Horn hade under hans studieår i Uppsala 1732-1739 hjälpt sin unga dottersonson. Han hade 1745 gift sig med sin tremänning Eva Catharina Sack (1725-1753) och tillsammans hade de sonen Per Brahe (1746-1772), som var den som ärvde Salsta när fadern avrättades, ett halvår efter att han tagit Salsta i besittning. Under det halvåret hade Erik emellertid för evigt ändrat förutsättningarna på Salsta – genom att låta frakta hela det bibliotek som Carl Gustaf byggt upp till sitt större slott, Skokloster. 26 hästar drog packlårarna med böcker över den frusna Salstasjön, och vidare över Fyrisån till Skokloster. Och det var inte bara böckerna han lät föra till Skokloster, utan också den rustkammare som Nils Bielke och sedan Carl Gustaf Bielke låtit samla på Salsta. Både bibliotek och rustkammare finns än idag att beskåda på Skokloster.

Erik Brahe hade befordrades till överste för Livregementet till häst 1752. Han anslöt sig politiskt till Hovpartiet, och var under 1751–1752 års riksdag medlem i sekreta rådet. Under riksdagen fungerade han också i egenskap av äldste greve som lantmarskalk, adelsståndets talman, då den ordinarie lantmarskalken var frånvarande för sjuklighet. Ett år efter Eva Catharinas död 1753 gifte han om sig med Stina Piper (1734-1800).

Han tycks ha stått kung Adolf Fredrik nära och 1756 anklagades han för att vara delaktig i den sammansvärjning som åsyftade att utvidga konungamakten. Då detta upptäcktes innan kuppen kunde iscensättas fördes de inblandade, förutom kungaparet, till schavotten för avrättning. Själva kuppen upptäcktes den 22 juni 1756, och redan den 16 juli samma år föll domarna. Erik Brahe dömdes att mista liv, ära och gods. Erik Brahes blott 22-åriga och gravida maka Stina Piper försökte beveka sin mans domare att mildra det hårda straff som utdömts. Men dessa böner gick ohörda förbi. Erik Brahe avrättades i Stockholm den 23 juli 1756, och tre månader senare nedkom Stina Piper med deras gemensamma son Magnus Fredrik Brahe (1756-1826).

Det anses idag att kuppen hade planlagts av drottning Lovisa Ulrika i syfte att återinföra monarkins politiska makt. Utöver Erik torterades och avrättades sju män. Detta var sista gången tortyr användes (formellt) i Sverige. Adolf Fredrik avfattade en skrivelse där han tog avstånd från kuppförsöket. Protokollen från överläggningarna saknas, men det ska ha förekommit förslag om att låta skilja Lovisa Ulrika från Adolf Fredrik och förvisa henne från riket eller till en avlägsen provins. Detta förverkligades inte, men kungaparet fick en villkorlig avsättningsdom i en riksakt från ständerna, som skulle sättas i verket om ett ytterligare kuppförsök upprepades.

Magnus Fredrik Brahe med lantmarskalkstaven i handen och faddertecken från Gustav IV Adolfs dop 1778.

Per Brahe dog blott 25 år gammal och Salsta ärvdes då av hans sextonåriga halvbror Magnus Fredrik Brahe. Per var ättling till Nils Bielke dy och Eva Horn på både sin mors och fars sida, men Magnus Fredrik enbart på faderns (dottersonsonson).

Magnus Fredrik hade från första stund stått i centrum för många intresse på grund av faderns tragiska öde. Olof von Dalin skrev dikter om hans födelse och kung Adolf Fredrik gjorde honom till livdrabant redan som elvaåring. Än närmare blev hans relation till Gustav III, som också besökt Salsta 1768. Magnus Fredrik stod som fadder till kronprins Gustav Adolf, och var den som bar Gustav Adolf till dopet. När Magnus Fredrik och hustrun Ulrika Katarina Koskull (1759-1805) fick en dotter önskade Gustav III att dottern skulle ges namnet Ebba Brahe, så att den berömda kärlekshistorien mellan Gustav Adolf och Ebba Brahe skulle kunna upprepas. Men Magnus Fredrik avböjde trots att Gustav II Adolf var en hjältekung i Gustav III:s ögon och att bandet mellan Vasaätten och Brahe spelade stor roll för Gustav III:s världsbild. Men, och viktigare, i den revolution för att stärka kungamakten som Gustav III genomförde gav Magnus Fredrik kungen sitt stöd.

Vid 1778 års riksdag fungerade den blott tjugutvåårige greven som lantmarskalk i den ordinaries frånvaro. Av Gustav III gavs Magnus Fredrik den nyinrättade värdigheten av en av rikets herrar, vilket medförde lika rang med rikets råd och excellenstiteln. Men trots den ynnest Gustav III ständigt visade honom och trots att han och hustrun Ulrika Katarina gavs en framskjuten plats vid hovets nöjen och tillställningar började Magnus Fredrik allt mer sluta sig till oppositionen mot kungen. Vid riksdagen 1786 är denna opposition fullt tydlig, med resultat att vänskapen mellan Magnus Fredrik och Gustav III bryts. Vid den stormiga riksdagen 1789 låter kungen till och med arrestera Magnus Fredrik, som han uppfattar som ledare för oppositionen inom adeln. Arresten varade endast några dagar, och Gustav III försökte få Magnus Fredrik att erkänna att behandlats väl under arresten. Men Magnus Fredrik vägrade och höll sig borta från hovet.

Rykten fanns om att Magnus Fredrik varit med i den sammansvärjningen som resulterade i skottet på maskeradbalen 1792, men liksom många andra av sina ståndsbröder uppvaktade Magnus Fredrik den döende monarken på Stockholms slott, vilken ska ha yttrat orden: ”Kom, min käre greve, jag skall icke längre tänka på det förflutna, och jag är bra lycklig, om min olycka återgiver mig mina vänner.”

Efter Gustav III:s död uppträder Magnus Fredrik som trogen rojalist oavsett kung, inte minst i sin roll som lantmarskalk, adelsståndets talman. Under 1809 års kris, där Gutav IV Adolf avsätts, räknades Magnus Fredrik till gustavianerna. Men han stod också i gott förhållande till efterföljaren, Karl XIII, med vilken det gemensamma frimurarintresse var ett starkt föreningsband, då Magnus Fredrik var en av de första riddarna av Karl XIII: s orden.

Under Karl Johan-tiden spelade Magnus Fredrik inte längre någon politisk roll, men kom redan från början i ett förtroligt förhållande med Karl XIV Johan, men i än högre grad stod hans andra hustru Aurora Koskull (1778-1852) nära den nya kungen.

Aurora Wilhemina Koskull (1778-1852). Notera broschen på hennes axel, som tydligt avbildar Karl XIV Johan.

Aurora Koskull blev år 1797, nitton år gammal, hovfröken hos drottning Fredrika. År 1800 avskedades emellertid drottningens hovfröknar och ersattes av gifta kvinnor på grund av de skandaler främst två av dem, Fredrika von Kaulbars och Emilie De Geer, varit inblandade i. Aurora flyttade då till sin faster Ulrika Katarina Koskull, gift med greve Magnus Fredrik Brahe. Ulrika avlider några år därefter, och 1806, ett och ett halvt år efter fasterns död gifter Magnus Fredrik Brahe om sig med den då 28 år gamla Aurora.

Att Karl Johan uppskattade Aurora står klart, men vad ligger i de rykten som figurerade om att hon också hade ett förhållande med honom? En sammanblandning kan ha skett mellan Aurora och hennes kusin Mariana Koskull. I maj 1815 skriver Karl XIII:s drottning Hedvig Elisabet Charlottas i sin dagbok, apropå att kronprins Karl Johan inte förefaller allt för angelägen att hustrun kommer från Frankrike till Sverige:  ”Ännu en anledning torde medverka till att kronprinsen ingalunda önska se kronprinsessan återvända. Det skvallras om, att han underhåller en förbindelse med en av mina hovdamer, fröken Koskull, en förbindelse som han förstått att med den allra största omsorg dölja men som genom den unga damens eget förvållande blivit känd. Hon begär nämligen inget bättre än att folk ska tro att ryktet talar sant. Det är ju möjligt, att kronprinsen är road av henne och tycker hon är behaglig, men egentligen är han en beundrare av Koskulls kusin grevinnan Brahe. Härom skulle dock de elakaste tungor kunna säga något giftigt, ty härvidlag tillgår allt på det mest passande och oklanderliga sätt.”

I juni 1815 ryktades också att Karl Johan hade övergett Mariana Koskull för Aurora: ”För att skingra sina bekymmer, orsakade av läget i Frankrike, har kronprinsen, sedan vi nu fått vackert väder, anordnat små middagar och supéer med ett utvalt sällskap av unga damer och några med honom jämnåriga. Allmänheten hade sett, att kronprinsen utmärkte grevinnan Brahe framför alla andra och att fröken Koskull ej deltogo i ovannämnda utflykter, och trodde nu helt felaktigt, att han ändrat tycke. Men grevinnans alltid förståndiga, värdiga och korrekta uppförande bör bespara henne dylika misstankar. Jag är fullkomligt övertygad, att han för henne blott hyser vänskap, grundad på den varma tillgivenhet, han ägnar hennes man. Ganska naturligt är dock, om han samtidigt tjusas av hennes skönhet och därför skänker henne sin hyllning. För min del tror jag säkert, att grevinnans kusin fröken Koskull är hans älskarinna och att hans känslor för grevinnan äro helt platoniska.”

Drottningen bedömde således att Karl Johans relation till Aurora var en vänskapsrelation och beskrev i januari 1817 skillnaden mellan den och hans relation till Mariana Koskull, samtidigt som hon ger Brahe en personbeskrivning: ”Kronprinsen är ingalunda likgiltig för det täcka könet i allmänhet men utmärker i synnerhet två damer i societén, två kusiner. För den ena, grevinnan Brahe, hyser han den varmaste vänskap och tillgivenhet, och grevinnan ser också i kronprinsen en kär vän. Såsom en verklig riddersman i ordets hela bemärkelse ägnar han grevinnan den hyllning, vilken tillkommer hennes skönhet och ädla karaktär. Kvick är hon ej, har ej ens fått någon särdeles vårdad eller kultiverad uppfostran men har förvärvat sig viss bildning, utmärker sig i synnerhet för takt och fint sätt och är allmänt avhållen.”

Aurora Koskull fick inför drottning Desiderias ankomst till Sverige 1823 ett erbjudande att åter träda i tjänst på Stockholms slott, som överhovmästarinna hos kronprinsessan, men tackade nej. Efter sin makes bortgång 1826 fortsatte hon att utöva ett stort inflytande i Stockholms adliga kretsar, och hennes salong förblev en av de främsta mötesplatserna för den ”eleganta världen”. Det sades att hon ”med ädel värdighet förde spiran i den svenska aristokratiens främsta salong”, och hennes salong beskrevs som ”en skola, der ungdomen inhemtade kunskap i det fina lefnadsvettets och det älskvärda umgängets konst”.

Även på politikens område ska hon ha gjort sig gällande då hennes styvson – och tillika kusin – Magnus Brahe (1790-1844) sökte råd och hjälp av henne. Och Magnus Brahe var å sin sida den som mer än någon annan hade den nya kungen Karl XIV Johans öra.

Magnus Brahe på målning av Olof Johan Södermark 1831.

Riksmarskalken Magnus Brahe blev med åren Karl XIV Johans närmaste vän och en mellanhand mellan den fransktalande kungen och den svensktalande omgivningen. Genom att fungera som tolk i båda riktningarna blev han en nyckelperson under Karl Johan-tiden. Han var son till Magnus Fredrik Brahe i dennes första äktenskap med Ulrika Catharina Koskull. Efter studier i Uppsala började hans yrkeskarriär som 19-årig kornett vid livregementsbrigadens lätta dragonkår, men redan följande år, 1810, kunde han titulera sig kabinettskammarherre.  Karl XIV Johan sökte stöd för sig och sin ätt i högadeln, och det dröjde inte länge förrän Magnus Brahe och Karl XIV fann varandra, och det berättas hur Magnus om nätterna satt och läste högt för kungen tills han somnade.

1817 utnämndes Magnus till hovstallmästare, 1826 till överhovstallmästare och 1828 utnämndes han till generaladjutant för armén, och tillhörde därmed som kungens rådgivare de styrandes krets. År 1830 blev han generallöjtnant, en av rikets herrar 1831, riksmarskalk 1834 samt invaldes 1837 som ledamot nummer 455 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Vid 1828–1830 års riksdag blev hans inflytande tydligt. Statsråden fick i stor utsträckning vika sig för kungens åsikter, uttryckta av språkröret Magnus Brahe. Magnus stora inflytande gjorde sig gällande framför allt inom militärens område, och när det gällde befordringar var det i praktiken Magnus som styrde. Samtidigt började en opposition höras tydligare. De liberala talade om ”Braheväldet” eller ”kamarillan”, och det diktatoriska beslutsfattandet ”allenastyrandet” eller sängkammarregementet kritiserades av bland andra Lars Johan Hierta. I Aftonbladet utmålades Magnus som ett slags vicekung. Karl XIV Johan svarade med att stoppa de politiska motståndarnas kritik genom indragningsmakten.

Vilken var då Brahes påverkan på kungen? Bedömare har menat att Magnus hade ett lugnande inflytande på Karl XIV Johans häftiga temperament. ”Tala bara med greve Brahe” hette det i hovkretsar. Varje förmiddag hade Magnus mottagning för dem som hade ett ärende till kungen, och trådarna från politiken, förvaltningen och pressen samlades i hans hand. Magnus anklagades för att i utnämningar ha gynnat släktingar och vänner, och vid riksdagen 1840-1841 fick oppositionen mot honom majoritet i alla stånden, även inom adeln.

När den åldrande Karl XIV 1844 låg insjuknad satt Magnus vid hans sjukbädd dag och natt, och några månader efter Karl XIV:s död var också Magnus död.  

Fredrik von Essen (1831-1921).

Gustav III fick en ny Ebba Brahe, om än långt efter sin död och i form av Magnus Fredrik och Aurora Koskulls sondotter Ebba Aurora Brahe (1838-1924). Ebba gifte sig med Fredrik von Essen (1831-1921) på Skokloster 1859. Han var vid tiden för bröllopet löjtnant vid Livregementets husarer, men lämnade sin militära bana 1863 för en politisk karriär. Först som ledamot av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1862–1863 och 1865–1866, och efter att ståndsriksdagen avvecklats till förmån för tvåkammarriksdagen ledamot av första kammaren 1867–1874 och 1877–1906. Han var vidare finansminister vid den Bildtska regeringsbildningen, 1888-1894 och utnämndes 1894 till Riksmarskalk av Oscar II, titeln för chefen över det kungliga hovet med rang och tjänsteställning närmast under statschefen. Riksmarskalken sköter statschefens och hovets kontakter med rikets politiska ledning.

Innan Fredrik tillträder som minister har han parallellt med sitt riksdagsuppdrag ett engagemang inom näringslivet. Under Fredrik von Essens ledning bildades familjebolaget Wattholma Bruks AB 1873, där han själv var disponent och där Salsta slott omvandlades till en representationsbyggnad. Järnvägen var en viktig faktor för att underlätta företagets verksamhet och Fredrik engagerade sig i frågan om en järnväg mellan Uppsala och Länna, och som disponent för Wattholma bruk och brukets masugn vid Länna, förbehöll han sig rätt att få välja mellan de två alternativ till sträckningar som föreslagits (Storvreta – Rasbo – Länna respektive Uppsala – Funbo – Länna). I det järnvägsbolag som bildades, Uppsala-Länna Järnväg, blev Wattholma Bruk största aktieägare, och med Almunge kommun som näst största aktieägare. Uppsala stad hyste däremot föga intresse för järnvägen, utan förklarade att man endast var beredda att teckna aktier till ett belopp som motsvarade värdet på den mark som skulle överlämnas från staden till ULJ. 

Under åren 1873-1888 var Fredrik von Essen styrelseordförande i ULJ och senare även i Länna Norrtälje Järnväg. Sedan han år 1888 blivit statsråd och finansminister avsade han sig uppdragen för järnvägsbolagen.

År 1904 upplöstes Vattholma Bruks AB och Fredrik lät påbörja en restaurering av Salsta slott, för att omvandla det till en både ståndsmässig och bekväm modern bostad för sonen Gustaf Fredrik von Essen (1871-1936) och dennes hustru Wera von Essen f Lagercrantz (1890-1945).

Wera von Essen fotograferad av Harry Järv 1952.

Wera Lagercrantz och Gustaf Fredrik gifte sig 1913, och efter att maken avled 1936 tog hon över skötseln av både Skokloster och Salsta. Hon hade stort intresse för den uppländska hembygden och var bland annat initiativtagare till friluftsmuseet Disagården. I samband med hennes 50-årsdag 1940 publicerades en festskrift, Uppländsk bygd som tack för hennes insatser. På Salsta bedrev hon en framgångsrik fåravel, som gav ull för hemslöjd och många arbetstillfällen i trakten, men framför allt har hon gått till historien för den humanitära insats hon gjorde genom att via Röda Korset se till att finska krigsinvalider fick vistas på Salsta för konvalescens.

Wera von Essens insats bestod i att hon via kontakter med Röda Korset såg till att sammanlagt ett 60-tal finska krigsinvalider i omgångar fick vistas på Salsta för konvalescens. En av dem som fick denna möjlighet var Harry Järv, sedermera biblioteksråd på Kungliga Biblioteket, som skildrat hur han och hans finska krigskamrater togs om hand på Salsta, och där han bland annat framhållit att under de två månader som han vistades på Salsta hade han och hans kamrater ständig kontakt med Wera på familjär grund.

Efter konvalescenstiden återvände Järv till den finska fronten, men kom att återvända till Salsta efter kriget under dramatiska former. Ett stort antal finska officerare hade sommaren 1945 i hemlighet lagt upp vapendepåer eftersom man var orolig för att Sovjetunionen skulle försöka inkorporera Finland. Det hela uppdagades och de inblandade häktades. Järvs förre regementschef Alpo Marttinen, som också varit delaktig, befann sig emellertid på militärsjukhuset i Helsingfors för att opereras. Läkaren meddelade att ”här häktas inte någon som befinner sig i vår vård”, varför två poliser istället placerades utanför Marttinens sjukrum som bevakning. Under ett toalettbesök kunde han emellertid via ett stuprör fly ner på gatan, varefter Järv tog honom i motorbåt från Vasa till Umeå, och sedan hjälpte honom vidare till Salsta och under Wera von Essens beskydd. Martiinen flydde vidare till USA, och Järv blev kvar i Uppsala för studier.

Wera von Essen avled den 4 maj 1953, drabbad av hjärtförlamning. Jordfästningen i Lena kyrka bevistades av så många att de inte fick rum i kyrkan. Hon har kallats Upplands okrönta drottning och på Salsta bjöd hon in till såväl tillställningar för studenter, författare, konstnärer och professorer, som för att stärka den sociala sammanhållningen i bygden. Enligt sonsonen Gustaf von Essen var det dessutom hon som förmodligen givit upphov till historien om blodfläcken i Drottningrummet. Kanske var det så att hon kände till Ramborgs ord ”… om någon plundrar min grav må Gud vedergälla det.”…

Riddarsalens förmak 1967, dåtid och nutid möts med pingpongbord under ljuskronan.