Från 1301 till 1976 går ägarskapet till Salsta slott att följa i rakt nedstigande led, även om släkternas namn ändrats från Sparre af Tofta till Oxenstierna till Bielke till Brahe och slutligen till von Essen genom ingiften. Sten Sture dy som lät bränna den medeltida herregården är för övrigt morfarsfar till Nils Bielke dä som lät uppföra ett nytt renässansslott på samma plats.
Släktskapet finns åskådliggjort på tre sidor, där personer i fet stil residerat på Salsta slott, och övriga personer är med för att påvisa släktskap.
Från Abjörn Sixtensson Sparre af Tofta till Ture Pedersson Bielke
Från Ture Pedersson Bielke till Nils Bielke dy.
Från Nils Bielke dy till Per Erik och Rutger von Essen.
Det första historiskt belagda omnämnandet av Salsta
En runsten i slottsparken, idag på plats i det sydöstra hörnet mot den tidigare Salstasjön, ger området intryck av att ha en mycket gammal historisk betydelse. Men det är inte en äkta vikingatida runsten, utan en runsten uppförd 1745 på uppdrag av dåvarande slottsherren Carl Gustaf Bielke. Dess text är (översatt till nutidssvenska): ”Jarl och god bonde på Salsta reste stenen efter sina anfäder.” Under texten finns årtalet 1745, ett kors och bokstäverna C-G B.
Att trakten har varit bebodd långt innan dess står helt klart. Ett par kilometer nordost om slottet finns Salsta fornborg, som troligen anlades någon gång under yngre järnålder eller folkvandringstid. Men vad som fanns på udden ut i Salstasjön före 1200-talet vet vi inte. I riksantikvariern och fornforskaren Johan Peringskiölds skrift Salista herrar uti otta hundra åhrs tid efter gamble brev och dokumenter (1707) anges i och för sig ägarförhållanden tillbaka till Torgny den gamle, som på 860-talet ska ha varit lagman i Tiundaland. Men innehållet i detta material, som är tillägnat dåvarande slottsfrun Eva Horn, är inte vetenskapligt belagt. Det kan snarare förmodas vara präglat av stormaktstidens anda, då det var vanligt bland högreståndspersoner att konstruera sina anor långt tillbaka i tiden. Men under senast 1200-talet uppförs någon form av borg på udden, med bland annat torn, kapell, stall och kök grupperade kring en borggård. Detta kan vi veta utifrån det dokument från 1301, där Karl Gregerssons byte av Salsta mot södra Ljusterö i Stockholms skärgård stadfästs av hans halvkusin kung Birger Magnusson, båda sonsöner till Birger jarl. Salsta var då ett av Upplands största gods.
I vissa skrifter anges att det skulle ha varit Karls äldre bror Magnus Gregersson som byter bort egendomen. Möjligtvis har Magnus varit den som först övertagit Salsta efter fadern, innan den yngre brodern Karl tar Salsta i besittning. I kungörelsen framgår emellertid tydligt att det är Karl som gör bytet med Abjörn: ”Kung Birger av Sverige kungör att herr Abjörn Sixtensson och Karl Gregersson i hans närvaro gjort ett egendomsbyte, varvid herr Abjörn tilldelade Karl ön ”sydhralustra” (Södra Ljustran på Värmdö), vilken kungen givit Abjörn, med tillägor och i utbyte av denne fick ett gods i Salsta (Tensta socken, Norunda härad), med tillägor på villkor, att om avkastningen av nämnda ö överstiger avkastningen från godset i Salsta, så måste Karl ersätta mellanskillnaden åt herr Abjörn med annan avkastning i Norunda härad eller tvärtom, ifall godset i Salsta ger mer avkastning än ön. Alltså godkänner och stadfäster kungen detta byte.” Sigillanter är kung Birger Magnusson, hans bror hertig Erik, hans marsk Tyrgils samt kontrahenterna Abjörn och Karl.
Några kilometer väster om slottet finns Tensta kyrka, en av landets mest påkostade sockenkyrkor. Kyrkans exakta byggår är inte fastslaget, men har föreslagits till 1200-talets andra hälft. Inte osannolikt är kyrkan byggd samtidigt som borgen, helt eller delvis bekostad av Salstas ägare och avsedd som dess patronatskyrka.
Som landskapet ser ut idag är det kanske svårt att föreställa sig varför platsen har valts för att anlägga en fästning. Men på 1200-talet, och långt fram i tiden, var slottet naturligt omgivet av vatten på tre sidor. Härifrån gick det också att vattenvägen nå Uppsala och därefter komma vidare till Mälaren och Stockholm, och på 1200-talet var det vattenvägen som gällde om man så enkelt som möjligt ville färdas längre sträckor. Fortfarande på en karta från 1711 kan man se en färjeplats utmärkt vid platsen för den nuvarande bron sydväst om slottet, vilket kan vara lite svårt att föreställa sig idag. Än svårare att tro är att de stora fartyg som finns avbildade på Erik Dahlbergs teckningar i bildverket Svecia antiqua et hodierna (Det gamla och nya Sverige) skulle kunna ha angjort slottsparken på 1600-talet, med tanke på hur grund Salstasjön måste ha varit vid den tiden. Det är rimligare att anta att Dahlberg har överdrivit skeppens storlek för att skapa en imponerande bild. Den skriftliga dokumentationen kring järnmalmstransporterna vid den tiden talar istället om transport på pråmar.
Med vatten naurligt på tre sidor var det enkelt att också gräva en vallgrav över udden norr om slottet, för att på så sätt få slottsområdet helt omgärdat av vatten. Vallgraven är idag klassad som fornminne, men av vattenspegeln runt slottsområdet återstår inte mycket. Salstasjön tömdes på vatten vid mitten av 1700-talet i ett försök att sänka Gruvsjön vid Dannemora. Man försökte få bort de höga vattennivåerna i gruvan genom att muddra upp Fyrisån ned till Vattholma, där två fall dessutom sprängdes bort. Men problemet med vatten i gruvan kvarstod, samtidigt som hela landskapet omdanades när sjön försvann. Dessutom förstördes en såg och en kvarn av ingreppet. För detta dömdes Dannemora gruvor att ”i evärderliga tider vidkännas en årlig afgift till Uppsala Academie, för dess ödelagda qvarn och såg, stigande till 1 000 à 1 500 Rds”. Ersättningen betalades faktiskt ut årligen fram till 1992, då gruvorna lades ned. Omgivningarna runt Salsta slott var dock för evigt förändade av denna mänskliga ingenjörskonst som slog fel. Under 1800-talet gjordes ytterligare vattensänkningar, då för att vinna jordbruksmark. Men om det varit en snörik vinter som följts av snabb snösmältning återskapas Salstasjön för en period, och det blir möjligt att åter se slottet så som det var tänkt att ses.
Den ursprungliga bebyggelsen bränns ner – ett renässansslott byggs
Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta), som tog över Salsta 1301, var inte vilken riddare som helst, utan hertig Eriks drots, vilket under 1300-talet var synonymt med kungens eller hertigens ställföreträdare. Hans son Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta) fortsatte i sin fars fotspår och utnämndes till riksdrots av kung Magnus Eriksson. Med hans dotter Ingeborg Nilsdotter kommer släkten Bielke för första gången in i Salsta slotts historia, när hon gifter sig med Sten Bielke. Han dör dock kort därefter, och Ingeborg gifter då om sig med Bengt Nilsson (Oxenstierna), som några år senareförde upp släkten Oxenstierna i högadeln när han utnämns till riksråd.
Flera företrädare av släkten kom under 1400-talet att inneha posten som riksföreståndare, och Bengts sonsonsson Erik Nilsson aspirerade till och med på kungatiteln, men fick ge upp den kampen mot Karl Knutsson Bonde. Innehavare av Salsta var vid den här tiden emellertid Eriks kusin Jöns Bengtsson (Oxenstierna), som var ärkebiskop av Uppsala stift med namnet Johannes Benedicti de Salista. Jöns mor var av Vasaätten, och hans ärelystnad stod inte vasarnas efter. Han kallade sig själv Sveciae primas, den titel som innan dess tillkom biskopen i Lund. Som ärkebiskop kom han i öppen konflikt gentemot kungen, och 1457 leder han det uppror som driver Karl Knutsson Bonde i landsflykt och resulterar i att den danske kungen Kristian I också blir kung i Sverige.
Men släkten Oxenstierna fortsätter vackla i om man ska stödja unionssidan och den danska kungasläkten, eller den svenska oppositionen med Sturarna i spetsen. Jöns Bengtssons brorson Sten Kristiernsson Oxenstierna började sin bana som en av riksföreståndaren Sten Sture den äldres närmaste män, och verkställare av många våldsaktioner mot den danske unionskungen Hans. Efter Sten Stures död fortsatte han i efterträdaren Svante Nilssons tjänst, men bryter med honom 1511. Han försökte mobilisera mot Svante Nilsson i norra Uppland och Gästrikland, och beslagtog då också all lax vid kronolaxfisket i Älvkarleby, som han förde till Salsta. Efter Svante Nilssons död försonades Sten Kristiernsson med dennes son Sten Sture den yngre, och återinträdde som riksråd. Men efter hand kom han att bryta även med Sten Sture den yngre för att istället ta parti för unionskungen Kristian II, vilket resulterade i att Sten Sture dy belägrade och lät bränna Salsta den 9 augusti 1516.
Redan vid den här tiden hade järnhanteringen blivit viktig för områdets ekonomi. Under 1400-talet fanns en hytta i Vattholma där malm från Dannemora gruva hanterades. Men den som satte riktig fart på järnbruket i trakten var Gustav Vasa. Sedan han blivit ägare av Dannemora, Österby och delar av Vattholma bildade han ett bolag, där malm och kol fraktades med pråmar från Dannemora. Vattholma drevs som ett kronobruk fram till 1588, då det övertogs av släkten Bielke på Salsta, som efter hand utvecklade verksamheten till ett vallonbruk.
Det var vanligt att egendom ärvdes via släktens kvinnor, och detta gör att Salsta kan gå i arv genom en och samma släkt i många generationer, även om släktnamnet skiftar. Ture Pedersson Bielke ärvde godset efter sin moster, och hans son Nils Bielke den äldre är den som nästan 100 år efter branden – år 1613 – låter uppföra ett renässansslott på platsen. Idag återstår i princip bara källaren från den medeltida byggnaden. Men på den karta som finns från 1644 syns ett stort antal byggnader, av vilka vissa tros härstamma från den medeltida gårdsbildningens fria husgrupperingar. På kartan framträder, utöver slottet, också kyrka, borgsstuga och ett stort antal ekonomibyggnader.
Av renässansslottet har vi idag de största delarna av bottenvåningen bevarade, bland annat den magnifika Pelarfarstunsom fungerade som entré för ryttare. De övre våningarna av den trevåningsbyggnad med högt och brant sadeltak som vi nu bara kan se på Erik Dahlbergs avbildning revs däremot på uppdrag av Nils Bielke den yngre på 1670-talet.
Salsta slott som vi känner det idag
År 1672 påbörjades rivningen av renässansslottet, och 1678 stod Salsta slott som vi känner det idag under tak. Slottsbygget gick således fort även med dagens mått mätt, och utan dagens tekniska hjälpmedel. Men så var det också många som anlitats för bygget; bevarande förteckningar över dagsverken listar över hundratalet arbetare på plats samtidigt. Nils Bielke var starkt franskorienterad och det slott han låter uppföra påminner till sitt utseende om den nya slottstyp som lanserades av den franske arkitekten Louis le Vau med slottet Vaux-le-Vicomte som uppfördes i Île-de-France under 1650-talet. Men eftersom Salstas gamla yttermurar bevarades i det nya slottets bottenvåning begränsades arkitektens frihet, och slottet fick därför en form som inte riktigt stämmer med de franska förebilderna.
Även om Nils Bielke hade klara visioner om hur slottet skulle se ut, var det som möjliggjorde slottsbygget att han hade gift sig rikt. Hans hustru Eva Horn hade ärvt en ansenlig förmögenhet efter sin far Gustaf Horn, och det var denna förmögenhet som Nils lät omvandla till ett slottsbygge. Men rätt ska vara rätt – Eva fick Salsta i morgongåva, vilket i slutet av makarnas liv visades vara ett lyckodrag.
Slottet byggdes sannolikt med tegel från det egna bruket, som för övrigt var i drift fram till 1977. Nils Bielke var djupt engagerad i utformningen av slottet, men arkitekt och ansvarig för byggnadsledningen var Mathias Spihler. Det existerar också en planritning av Nicodemus Tessin den äldre med förslag till huvudvåningens disposition. Tessins ritning stämmer i sina huvudrag med det uppförda slottet, men vissa förändringar är gjorda.
Huvudvåningen är i huvudsak uppförd efter mönster från Vaux-le-Vicomte, med den stora entréhallen och den mot trädgården utbyggda Kungssalen i mittaxeln, som när dörrarna till entréhallen öppnas har ljusinsläpp från alla vädersträck. På vardera sidan om dessa paradrum finns bostadssviterna för husets herre respektive härskarinna. I delar av den östra rumssviten finns fortfarande det ursprunliga paneltaket, dekorerat med stuckimiterande grisaillemålningar utförda av Hans Brehmer och Baltzar Friedrich.
Slottets bottenvåning inrymde ekonomilokaler och tjänstefolkets bostäder – i mittaxeln delas den av två monumentala kryssvälvda hallar, Pelarfarstun och Trädgårdssalen (Vinterträdgården). Rummen bärs upp av toskanska kolonner och Trädgårdssalen var ursprungligen öppen mot söder.
Parad- och gästrumsvåningen högst upp i slottet var de sista att inredas, och inredningsidealen har nu hunnit förändras till en mer sparsmakad gestaltning. Det förnämsta rummet är Riddarsalen med stoffläderklädda väggar och det ståtliga stucktaket, som är utfört av stuckatören Giuseppe Marchi. På denna våning finns också några dörrar som är dekorerade i Berainstil, en övergångsfas mellan barock och rokoko, som var högsta mode vid europeiska hov under denna tid. Mot slutet av Nils Bielkes liv inreddes slottskapellet, bland annat av skulptören Hans Daniel Kortz. I övrigt finns ett flertal gästrum på våningsplanet, av vilket det så kallade Drottningrummet är det bäst bevarade, med möblemang från 1600-talet.
På slottets norra sida markerar två paviljonger hörnen till borggården. Byggnaderna smälter samman arkitektoniskt med huvudbyggnaden så att den som nalkar sig slottet norrifrån först tycker sig se en mycket bred byggnad.
Mer om den byggnad vi idag känner som Salsta slott finns här.
Påfallande ofta under århundradens lopp har Salstas herre också varit kungens närmast förtrogne. En mer detaljerad genomgång av den historien finns här.