Bland porträtten på väggarna i Riddarsalen hittar vi Salstas ägare under tvåhundra år, från mitten av 1500-talet till mitten av 1700-talet. De två centrala personerna bland porträtten kan sägas vara Nils Bielke den yngre och hans hustru Eva Horn, och övriga personer är deras äldre släktingar, samt deras barn med respektive hustrur och makar. Den äldsta avbildade personen är Ture Pedersson Bielke(1507-1577) och den yngsta, sett till dödsår, är Sigrid Catharina Bielke (1681–1765). Ett enda av de 22 porträtten är signerat, det är porträttet av Christina Anna Bielke (1678-1742), som är målat 1705 av den holländskfödda konstnären Martin Mijtens den äldre (1648-1736). Det är inte osannolikt att han också har målat fler av salens porträtt, och några av tavlorna har i efterhand tillskrivits David Klöcker Ehrenstrahl eller hans ateljé. Båda konstnärerna var vid denna tid eftersökta porträttmålare, bosatta i Stockholm. Om väggar kunde tala… skulle de bland annat kunna berätta om Sigrid Catharinas bröllopsfest i Riddarsalen.
Norra väggen
Eva Horns far Gustaf Carlsson Horn av Björneborg är mannen som argsint blickar ner på oss från sin häst. Så börjar hans liv också dramatiskt, han föds i fångenskap 1592 på Örbyhus slott, där fadern Carl Henriksson Horn sitter inspärrad, anklagad för att allt för lättvindigt ha givit upp de ingermanländska fästningarna till de angripande ryssarna.
Trots faderns brott utnämns Gustaf 26 år gammal till kammarjunkare hos Gustav II Adolf. Därefter går hans karriär spikrakt uppåt, han blir riksråd 1625, fältmarskalk 1628, greve av Björneborgs kungsgård i östra rikshalvan 1651, generalguvernör i Livland 1652 och till sist riksmarsk 1653, det vill säga högsta chef för den svenska krigsförvaltningen.
Gustaf Horn går framför allt till historien som en både framgångsrik och grym krigsman, men han var också den som förde giftermålsförhandlingar mellan Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Under 30-åriga kriget hyllades han för sina insatser, bland annat efter den svenska segern vid slaget vid Breitenfeld 1631. Tre år senare är krigslyckan inte lika god. Efter slaget vid Nördlingen kommer Gustaf Horn att tillbringa nio år i tyskt fängelse, innan han 1642 blir utväxlad mot tre kejserliga generaler. Han återvänder till Sverige, där han 1643 gifter sig med Sigrid Bielke, med vilken han får dottern Eva Horn. Detta är hans andra äktenskap, första hustrun Kristina Oxenstierna har dött 1631. Dottern Agneta Horn från det första äktenskapet, född 1628, har för övrigt givit en god inblick i högadelns familjeliv under stormaktstiden i form av en unik dagbok.
År 1644 drar Gustaf ut i krig igen, denna gång mot Danmark och som högsta befälhavare över den armé som härjar i Skåne. Hela landskapet erövras utom Malmö och Kristianstad, då belägringen av Malmö avbryts genom freden i Brömsebro. Minnet av Horns härjningar har länge levt kvar i Skåne. Så sent som in på 1900-talet talade man i Skåne ännu om ”Horns krig”, och när det var besvärliga tider kunde det heta ”jo, det är illa nu, men inte så illa som på Horns tid.” Men det var inte bara skåningarna som bävade inför honom, han var även fruktad bland de svenska soldaterna.
Gustaf Horn gick ur tiden 1657, och lämnade en stor förmögenhet efter sig till de tre barn som överlevde honom, systrarna Eva och Hedvig Lovisa, samt deras halvsyster Agneta. Den del av arvet som Eva Horn hade med sig in i äktenskapet med Nils Bielke kom väl till pass när makarna lät uppföra ett nytt slott i Salsta.
På norra väggen flankeras Gustaf Horn av Nils Bielke den yngres farbröder. Gustaf Bielke (1618-1661) på vänstra sidan och Sten Bielke (1624-1684) på högra sidan. Till skillnad från Gustaf Horn, som gått till historien som krigsman, är bröderna Bielkes område huvudsakligen diplomatin.
Gustafs uppgift som diplomat var bland annat att försöka hindra ett fredsavtal mellan Ryssland och Polen, och få till en delning av Polen mellan Sverige och Ryssland. Han hade utnämnts till kammarherre 1640 och riksråd 1650 innan han 1655 fick i uppgift att leda en delegation till storfurst Aleksej Michajlovitj i Moskva med uppgift att förhindra ett fredsavtal mellan Ryssland och Polen, och med ett förslag på delning av Polen mellan Sverige och Ryssland i bakfickan. Initialt såg det bra ut ur svenskt perspektiv, med svenska framgångar och ryska motgångar i Polen. Men lyckan vände och 1656-1658 hölls delegationen istället i husarrest. Sveriges framgångar i kriget mot Danmark var det som till sist ökade tsarens förhandlingsvillighet, och i maj 1658 frisläppes sändebuden för förnyade fredsunderhandlingar som ledde till stilleståndsfördraget i Wallisaar i december.
Brodern Sten utnämndes 1657 både till amiral och riksråd, och deltog bland annat som sändebud vid fredsunderhandlingarna i Roskilde 1658, den fred där Sverige får sin allra största utbredning i och med att Danmark tvingas avträda Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheim. I fredsavtalet talas om ”evig fred” mellan länderna. Men freden bryts av Karl X Gustav redan sommaren samma år, när han återigen låter angripa Danmark. Denna gång med resultat att Sverige måste återbörda Trondheim och Bornholm till Danmark – det första steget i en serie krigsslut där Sveriges position som stormakt blir allt svagare. Sten Bielke var med även vid dessa fredsunderhandlingar i Köpenhamn, och utsågs efter kungens död till bland annat riksskattmästare och president i reduktionskollegium. Under Karl XI:s regeringstid utsågs han till president i bergskollegium och statskontoret. Liksom brorsonen Nils Bielke uppskattades han av kungen, vilket inte hindrade att hans gods Ekolsund blev föremål för Karl XI:s reduktion.
Östra väggen
Den som dominerar den östra väggen är Eva Horns mor, Sigrid Nilsdotter Bielke. Men det är inte bara tavlans storlek som gör att vi kommer henne närmare in på livet än övriga personer på väggens tavlor, utan också för det att hon skrev ner många viktiga händelser under sitt liv i en släktbok som i slutet av 1800-talet publicerades i Personhistorisk tidskrift, under titeln ”Sigrid Bielkes (…) egenhändiga annotationer om sina närmaste anförvandter.”
I släktboken skrev Sigrid ner bland annat födslar, dop, dödsfall, begravningar och bröllop. Uppgifterna i boken börjar 1548, långt innan hennes egen födsel 1620, och skildrar såväl hennes egen släkt som maken Gustaf Horns. Men 1647 upphör anteckningarna. Om dottern Evas födelse skriver hon: ”A:o 1653 Om onsdagen, som war d.14 Sept. om natten klockan 2 blef min lilla dotter Eva Horn född i Riga och blef hon christnad d.25 Sept. Gud låte henne länge lefwa, oss arma föräldrar till hugnad.”
Sigrid Bielke gifte sig 1643 med greve Gustaf Horn af Björneborg, som inte bara var en krigsman, men som också tog sig an Sigrids arvegods Wiks slott. Han låter genomföra den största restaurationen av slottet i dess historia, som sedan fullbordades av Sigrid efter makens död 1657. Sigrid går ur tiden 1679, tio år efter att dottern Eva Horn gift sig med Nils Bielke.
På det ovala porträttet till vänster om Sigrid finner vi hennes dotterson Ture Gabriel Bielke (1684–1763), och på det ovala porträttet till höger om henne Ture Gabriels maka grevinnan Charlotta Christina Piper (1693–1727), dotter till Carl Piper och Christina Törnflycht, med vilken han gifte sig 1715.
Ture Gabriel har precis som mormodern efterlämnat sig minnesanteckningar, som i hans fall ger upplysningar om livet i den svenska hären. Han började vid tjugo års ålder sin militära bana som ryttare för fadern Nils Bielkes rusthåll. Genom sin fars kontakter fick han anbud om att gå i krigstjänst i den franska armén. Stora nordiska kriget kom emellertid i vägen för detta. Istället för att få en hög rang inom den franska armén ger sig Ture Gabriel iväg med den svenska armén, där han börjar som enkel ryttare vid Livregementet till häst. Men han stiger i graderna och inför slaget vid Holowczyn 1708 har han uppnått löjtnants grad. Men sammandrabbningen blir olycklig för hans del, hans häst blir träffad vid ett kavallerianfall och han faller till marken. Skadad förs han från slagfältet, medan Karl XII vinner slaget. Men redan i januari 1709 är Ture Gabriel uppe i sadeln igen och utmärker sig i striden vid Lockowitz.
Även vid Poltava utmärkte sig Ture Gabriel. Efter att ha varit med om att slå tillbaka ett av fiendens kraftigaste utfall, ska Karl XII ha yttrat: ”si Bielken han går brav på”. Men även i denna strid kom hans häst att träffas och Ture Gabriel föll svårt skadad ner på marken. Men han har tur, några karoliner lyckas föra honom på bår bort från ryssarna till ödemarkerna runt Otjakow. Där tillfrisknar han och tar befälet över ett trettiotal meniga, långt från svenskt territorium.
När han får höra att Karl XII befinner sig i Bender ger han sig iväg dit tillsammans med soldaterna för att inställa sig. Vid kalabaliken i Bender tas han tillfånga av tatarerna, men lyckas undkomma och följer med Karl XII tillbaka till Sverige – iklädd kungens kläder och värja.
Tillbaka på svensk mark fortsätter han att tjäna kungen. År 1716 utnämns han till överste för Bohusläns dragoner och drar in i Norge under fälttåget. Men han har onda aningar och skriver hem till sin mor, Eva Horn, att han befarar att det norska fälttåget ska sluta i ett nytt Poltava.
Efter freden kom Ture Gabriel Bielke att spela en framträdande roll vid frihetstidens första riksdagar. Han inledde sin politiska karriär med att kandidera till lantmarskalk för ett parti som avsåg att vara neutralt mellan de två större partierna ”hattarna” och ”mössorna”, men utan framgång. Efter några år närmar han sig släktingen Arvid Horns parti, mössorna, men 1736 kommer en brytning där det ser ut som Ture Gabriel Bielke istället ska gå över helt till hattarna. Men Bielke och Horn försonas återigen något år senare, och med Horns tilltagande sjuklighet blev Ture Gabriels ställning allt mer betydelsefull som en av kung Fredrik I av Hessens närmaste rådgivare. Hans ambition att bli Horns efterträdare som mössornas ledare föll dock, då han ansågs ha för bristfälliga kunskaper om utrikespolitik och hålla en alltför ryssvänlig linje.
Hans första hustru, grevinnan Charlotta Christina Piper, dog redan 1727, varefter Ture Gabriel gifte om sig 1731 med grevinnan Anna Margareta Oxenstierna af Croneborg, som sägs att varit pådrivande för att få honom att utmana Arvid Horns position och ta större plats i politiken. De båda äktenskapen gjorde honom till en av sin tids rikaste män, och vid sidan av sin sätesgård Ulvsunda ägde han även för en tid bland annat Örbyhus slott, där morfadern en gång vuxit upp under sin fars fängelsetid.
Vi finner ytterligare ett av Sigrid Bielkes barnbarn på väggen. Längst ner på högra sidan finns Ture Gabriels syster Ulrika Ebba Bielke (1689–1716), och över henne hennes make Fredrik Wilhelm von Sparr (1657-1729), som var en preussisk fältmarskalk.
Men vad är det för porträtt från en helt annan generation över dörren? Jo, Ture Pedersson Bielke (1514-1577), som 1559 ärvt Salsta via sin mor Karin Nilsdotter, som var syster till Sten Oxenstiernas änka Pernilla Nilsdotter (Sparre av Ellinge). På porträttet syns Ture Pederson i silverbrokad och långt skägg enligt 1500-talets mode. I bakgrunden skymtar ett torn och i nedre vänstra hörnet syns Bielkevapnet, tillsammans med en inskription som lyder: ”Herr Thure Pädersson till Kråkerum Sahlestad S.R. Rådh och Lagman uthi Uplandh, Den förste som kallade sig Bielke och den förste som ägde Salestad, födder på Geddeholm och där döder män i Thenstad begrafwn A: 1583”. Såsom inskriptionen anger var han alltså, jämte sin broder Nils, den första inom Bielkeätten som använde adelsvapnet Bielke som ett namn, och även den första Bielken som ärver Salsta.
Ture Pedersson Bielke hade 1540 utnämnts till slottsfogde på Stockholms slott. Under Dackefejeden återfinns han bland de som Gustav Vasa beordrat att ansvara för huvudstaden och slottet, sedan han själv dragit i fält mot upproret. De skrivelser som Gustav Vasa under denna tid sände till Stockholm innehåller bland annat befallningar uttalade direkt till Ture, bland annat att mönstra och löna trupper. Ture tillhörde med säkerhet riksrådet från 1550 och dubbades till riddare vid Erik XIV:s kröning 1561, då han också stod för delar av kostnaderna. Han stod på kungens sida i tvisterna med hertigarna. Trots det var han kallad att inställa sig vid den ödesdigra riksdagen i Uppsala 1567, och enligt vad som sedan framkom ett av de utsedda offren. Till sin lycka kom han fram för sent, när Sturemorden redan utförts. Han anslöt i och med det till hertigarnas uppror, och blev senare den avsatte kung Eriks väktare på Åbo slott. Under sina återstående år framträder Ture i rådets och ständernas överläggningar, och en resedagbok författad av honom finns bevarad.
Mannen på porträttet längst till vänster på den östra väggen är Ture Bielkes son, och den som låter bygga ett nytt slott i Salsta, Nils Bielke den äldre (1569-1639). Hans liv finns mer utförligt skildrat här. Här kan kort sammanfattas att han stod på hertig Karls sida i dennes krig mot kung Sigismund, och för det belönades med att utnämnas till riksråd år 1606 och upphöjas i friherrlig värdighet. Det renässansslott han låter uppföra i Salsta står färdigt 1613, men ersätts av ett barockslott av sonsonen Nils Bielke den yngre, sextio år senare.
Västra väggen
På en ganska anspråkslös plats, på västra väggens undre rad hittar vi dem – Salsta slotts byggherre Nils Bielke (1644-1716), och hans hustru, slottets första rättmätiga ägare Eva Horn (1653-1740). Mer om dem finns att läsa här. Här kan kort sammanfattas att Nils Bielke hade en framgångsrik karriär som diplomat och befälhavare, var kung Karl XI:s nära förtrogne, finansierade slottsbygget med hjälp av hustrun Eva Horns ärvda förmögenhet och tillbringade sina sista år på Salsta efter anklagelser om högförräderi. Att de kunde behålla Salsta kom sig av att Eva Horn fått slottet i morgongåva när makarna gifte sig 1669. Någon dokumentation kring detta gick dock inte att uppbringa. Änkedrottning Hedvig Eleonora, som närvarat vid bröllopet, kallades därför in som vittne, och hon kunde bekräfta att Salsta slott givits i morgongåva åt Eva Horn.
Efter att Eva Horn blivit änka 1716 bor hon kvar på Salsta till sin död 1740. På ålderns höst hjälper hon sin föräldralösa dottersonson Erik Brahe med dennes utbildning i Uppsala, och hon engagerar sig i den skola som hon och Nils Bielke låtit uppföra i Tensta, med fri skolgång för både pojkar och flickor i socknen. Båda makarna ligger begravda i ett gravkor i Lena kyrka.
När Nils Bielke och Eva Horn gifter 1669 sig är han 25 och hon 16 år. Porträtten är tillskrivna David Klöcker Ehrenstrahls ateljé, och ser ut att vara målade ungefär vid tiden för äktenskapet. På båda porträtten finns hundar avbildade, vilket är en symbol för trofasthet. På Evas porträtt blickar hon mot betraktaren, iklädd praktfulla tyger och ett pärlhalsband, som symboliserar oskuldsfullhet och renhet. Ett liknande porträtt finns på Skokloster slott, men i liggande format och med ett antikinspirerat landskap i bakgrunden, till skillnad från porträttet på Salsta där Eva syns mot en mörk bakgrund. På porträttet av Nils är han klädd i allongeperuk och civila kläder, utan militära attribut. De två porträtten är utförda i samma storlek och med samma typ av ram, och fungerar som pendangporträtt.
På porträttet över Nils finns dottern Sigrid Catharina Bielke (1681–1765). Detta porträtt har den kanske mest spännande färgsättningen, med klara röda och gröna fält som ger associationer till senare generationers stilideal. På Sigrid Catharinas högra sida återfinns hennes make, generalfälttygmästaren greve Johan George (Göran) Fleming(1679–1742). Enligt Nils Bielkes anteckningar stod parets bröllopsfest på Salsta den 14 september 1706.
Till vänster om Nils, på andra sidan dörren finns den yngre dottern Christina Anna Bielke (1687–1742). Ovanför henne syns greve Carl Gustaf Mörner (1658–1721), med vilken hon ingår äktenskap på Salsta 4 oktober 1705, samma år som hennes porträtt är målat enligt Mijtens signatur. Carl Gustaf Mörner hade stridit vid sin blivande svärfars sida redan vid slaget vid Lund 1676, 18 år gammal. Han kom senare också att strida tillsammans med svågern Ture Gabriel Bielke under Karl XII:s norska krig, och var närvarande vid Fredrikshald då Karl XII blev skjuten. Christina Anna var hans andra hustru. Innan dess var han gift med friherrinnan Katarina Margareta Bonde (1664-1705). Carl Gustaf Mörner var anhängare av hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorps kandidatur till svenska kronan efter Karl XII:s död, och förlorade därför sin fältmarskalkslön och nedgraderades från sin guvernörsplats i Göteborg till presidentsplatsen i Göta hovrätt i samband med Ulrika Eleonoras trontillträde.
Både till höger om Carl Gustaf Mörner, ovanför dörren, men också på porträttet ovanför dörren i hörnet på samma vägg, finner vi Sten Svantesson Bielke (1598–1638). Han var kusin med Nils Bielkes den yngres far, och företrädare till Nils Bielke som generalguvernör i Svenska Pommern. Han ansågs vara en lärd man av sin samtid, och att Gustav II Adolf uppskattade honom framgår av de uppgifter han förelades och av det yttrande kungen ska ha fällt att om Axel Oxenstierna avgick, var Sten Bielke den enda som skulle kunna fylla hans plats.
Sten Svantesson vetenskapliga lystnad var större än hans politiska ambitioner. Inte minst hade han stor lust att se främmande länder, och han reste bland annat till Jerusalem, där han 1623 fick ett intyg att han besökt den heliga graven och ”andra för kristenheten minnesrika platser i Palestina.”
Utan föregående diplomatiska erfarenheter fick Sten Svantesson 1629 uppdrag av Gustav II Adolf att inleda förhandlingar med de katolska generalerna. Anknytningsförsöken misslyckades, men han kom trots det att stanna kvar i Stralsund, och verkade för att säkerställa den svenska besättningens underhåll. Han utnämndes till generalguvernör i Svenska Pommern 1633, där han blir kvar fram till sin död 1638. Hans rykte som en lärd man förefaller vara något som understryks på det ena porträttet av honom. I högra handen håller han en bok och på tavlan finns inkriptioner på grekiska och latin, som översatt till svenska betyder ”Gud är de godas stöd.”
Södra väggen
Högst upp till vänster på södra väggen, den vägg som vetter mot slottsparken, hittar vi Nils Bielkes och Eva Horns äldsta överlevande barn, Eva Bielke. Två äldre syskon har dött samma dag som de föddes, 1672 respektive 1674. Eva föds 1677 och gifter sig 1695 med Abraham Brahe i Stettin i Svenska Pommern, där han är överstelöjtnant vid generalguvernör Nils Bielkes regemente. Men det krävs flera brev från Abrahams mor Margareta Juliana Wrangel till Evas mor Eva Horn, där Abrahams förtjänster lyfts fram och hans tillkortakommanden förklaras, innan äktenskapet kan förverkligas. Eva Bielke dör 1715, endast 38 år gammal, men hon hinner föda nio barn, av vilka enbart två överlever henne. Sonen Nils blir sedermera far till greve Erik Brahe, den som övertar Salsta när Evas bror Carl-Gustaf Bielke går ur tiden. Eva Bielke är därmed anmoder till efterföljande innehavare av Salsta slott.
Maken Abraham Brahe finns till höger om Eva. Abraham föddes 1669, son till Nils Brahe och Margareta Juliana Wrangel. Han är således dotterson till Carl-Gustaf Wrangel och den som övertar Skokloster slott. Abraham har efter studier i Uppsala haft en militär karriär, som han lämnar redan vid 32 års ålder, för att under en tid ägna sig åt skötseln av sina gods, innan han drygt tio år senare återvänder till det militära. Under Karl XII:s tid i Bender arbetar han för att få till stånd fredsförhandlingar och för att kungens syster Ulrika Eleonora ska överta regentskapet, vilket vid det tillfället misslyckas. Abraham går ur tiden 1728, 59 år gammal.
Under porträttet av Eva Bielke finner vi hennes yngre bror Carl Gustaf Bielke (1683-1754), den som övertog Salsta vid modern Eva Horns död 1740. Hans liv är mer utförligt skildrat här. Här kan vi kort sammanfatta att han går till historien som 1700-talets störste bibliofil i Sverige, då han samlade 8000 volymer i Salstas bibliotek. Detta stora bibliotek rymdes inte inom slottets väggar utan fanns då i Gamla stallet, dvs byggnaden närmast bron på norra sidan vallgraven. Bland böckerna i hans stora boksamling kan nämnas tretton samlingsband med italienska dramer från 1500-talet, holländska komedier från 1650-talet och böcker som plundrats från bibliotek i Tyskland under 30-åriga kriget. Vide ett besök på Salsta 1745 skrev dåvarande kungliga bibliotikarien Olof von Dahlin en vers i slottets gästbok som sammanfattade hans uppfattning om boksamlingen:
”Allmän ro och enskyldt trefvnad,
Frihet i en stilla lefvnad,
Har jag Sahlsta böcker til,
Så har jag alt hwad jag vill.”
Carl Gustaf Bielke gifte sig med sin sysslings dotter, grevinnan Brita Sofia Horn af Marienborg, (1679-1728), som vi finner på porträttet till höger om honom. De blev föräldrar till sju barn, varav två når vuxen ålder, inte tvillingar men båda faktiskt födda 1706. Sonen Nils Bielke (1706-1765) utnämndes som sextonåring till kammarherre och flyttade till Frankrike, där han övergick till den katolska läran för att därefter bege sig vidare till Rom. Som emigrerad katolik saknade Nils arvsrätt i Sverige, varför Salsta vid faderns död 1754 ärvdes av hans knappt ett år yngre syster Eva Bielke (1706-1778), som dock överlät Salsta i februari 1756 till sin måg, greve Erik Brahe. Eriks son Per Brahe är den som övertar Salsta efter faderns död. Per Brahe är tremänning med sig själv, sonsonsson till Eva Bielke och dotterdotterson till hennes bror Carl Gustaf Bielke.