Om väggar kunde tala

Porträtten på väggarna i Riddarsalen samlar samtliga av Salstas ägare under två hundra år, från mitten av 1500-talet till mitten av 1700-talet. De två centrala personerna bland porträtten kan sägas vara Nils Bielke dy och hans hustru Eva Horn, och övriga personer är deras äldre släktingar samt deras barn med respektive hustrur och makar. Den äldsta personen, sett till födelseår, är Nils farfars far Ture Pedersson Bielke (1507-1577) och den yngsta, sett till dödsår, är dottern Sigrid Catharina Bielke (1681–1765). Om väggar kunde tala… skulle de bland annat kunna berätta om Sigrid Catharinas bröllopsfest i Riddarsalen.

Norra väggen

Ryttarporträttet av Gustaf Carlsson Horn av Björneborg dominerar den norra väggen.

Eva Horns far Gustaf Carlsson Horn av Björneborg är mannen som argsint blickar ner på oss från sin häst. Så börjar hans liv också dramatiskt, han föds i fångenskap 1592 på Örbyhus slott, där fadern Carl Henriksson Horn sitter inspärrad, anklagad för att allt för lättvindigt ha givit upp de ingermanländska fästningarna till de angripande ryssarna.

Trots faderns brott utnämns Gustaf 26 år gammal år 1618 till kammarjunkare hos Gustav II Adolf. Därefter går hans karriär spikrakt uppåt, han blir riksråd 1625, fältmarskalk 1628, greve av Björneborgs kungsgård i östra rikshalvan 1651, generalguvernör i Livland 1652 och till sist riksmarsk 1653, det vill säga högsta chef för den svenska krigsförvaltningen.

Gustaf Horn går framför allt till historien som både framgångsrik och grym krigsman, men han var också den som förde giftermålsförhandlingar mellan Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Under 30-åriga kriget hyllades han för flera djärva insatser, bland annat efter slaget vid Breitenfeld 1631, där Sverige segrar trots utsatt läge, till stor del tack vare Gustaf Horns agerande. Tre år senare är krigslyckan inte lika god, efter slaget vid Nördlingen kommer Gustaf Horn att tillbringa nio år i tyskt fängelse, innan han 1642 blir utväxlad mot tre kejserliga generaler. Han återvänder till Sverige, där han 1643 gifter sig med Sigrid Bielke, med vilken han får dottern Eva Horn. Det är hans andra äktenskap, första hustrin Kristina Oxenstierna har dött 1631. Dottern Agneta Horn från första äktenskapet, född 1628, har för övrigt givit en god inblick i högadelns familjeliv under stormaktstiden i form av en unik dagbok. 

År 1644 drar Gustaf ut i krig igen, denna gång mot Danmark och som högsta befälhavare över den armé som härjar i Skåne. Hela landskapet erövras, utom Malmö och Kristianstad, efter att belägring av Malmö avbrutits genom freden i Brömsebro. Minnet av Horns härjningar har länge levt kvar i Skåne. Så sent som in på 1900-talet talade man ännu i Skåne om ’’Horns krig’’, och när det var besvärliga tider kunde det heta ”jo, det är illa nu, men inte så illa som på Horns tid.” Men det var inte bara skåningarna som bävade inför honom, han var även fruktad bland de svenska soldaterna på grund av hans stränga krigstukt.

Gustaf Horn gick ur tiden 1657, och lämnade en stor förmögenhet efter sig till de tre barn som överlevde honom, systrarna Eva och Hedvig Lovisa, samt deras halvsyster Agneta. Den del av arvet som Eva Horn hade med sig in i äktenskapet med Nils Bielke kom väl till pass när makarna lät uppföra Salsta slott som vi känner det idag. 

På norra väggen flankeras Gustaf Horn av Nils Bielke den yngres farbröder. Gustaf Bielke (1618-1661) på vänstra sidan och Sten Bielke (1624-1684) på högra sidan, dvs båda två söner till Nils Bielke den äldre. Till skillnad mot Gustaf Horn, som gått till historien som krigsman, går bröderna Bielke till historen som fredsmäklare.

Gustaf var diplomat, som bland annat 1655 hade i uppgift att försöka hindra ett fredsavtal mellan Ryssland och Polen, och försöka utverka en delning av Polen mellan Sverige och Ryssland. Bielke hade utnämnts till kammarherre 1640, vice president i Svea hovrätt 1645, president i Dorpats hovrätt 1647 samt häradshövding i Satakunda, Vemo och Tövsala 1648, innan han 1650 utnämndes till riksråd och som sådan 1655 var chef för den delegation till storfurst Aleksej Michajlovitj i Moskva som hade i uppgift för att hindra ett fredsavtal mellan Ryssland och Polen, och med ett förslag på delning av Polen mellan Sverige och Ryssland i bakfickan. Initialt såg det bra ut ur svenskt perspektiv, med svenska framgångar och ryska motgångar i Polen. Men lyckan vände och 1656-1658 hölls delegationen istället i husarrest. Sveriges framgångar i kriget mot Danmark var det som till sist ökade tsarens förhandlingsvillighet och i maj 1658 frisläppes sändebuden för förnyade fredsunderhandlingar vid gränsen, som ledde till till stilleståndsfördraget i Wallisaar i december. 

Brodern Sten utnämndes 1657 till amiral och till riksråd 1657, och deltog bland annat som sändebud vid fredsunderhandlingarna i Roskilde 1658, den fred där Sverige får sin allra största utbredning i och med att Danmark tvingas avträda Skåde, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheim. I fredsavtalet talas om ”evig fred” mellan länderna. Men freden bröts redan sommaren samma år av Sverige, genom att Karl X Gustav återigen låter angripa Danmark. Denna gång mindre lyckosamt, och med resultat att Sverige måste återbörda Trondheim och Bornholm till Danmark, det första steget i en serie krigsslut där Sveriges position som stormakt blir allt svagare. Sten Bielke var med även vid dessa fredsunderhandlingar i Köpenhamn och utsågs efter kungens död och den förmyndarregering som då tillträdde bland annat till president i reduktionskollegium, och riksskattmästare. Under Karl XI:s regeringstid utsågs han till president i bergskollegium och statskontoret. Han stod i gunst hos Karl XI, både för sina egenskaper som ämbetsman, och för sina politiska vyer. Det hindrade inte att även Sten Bielkes gods Ekolsund blev föremål för Karl XI:s reduktion, men kunde köpas tillbaka av Sten Bielke. 

Östra väggen

Sigrid Bielke på den östra väggen.

Den som dominerar den östra väggen är Eva Horns mor, Sigrid Nilsdotter Bielke. Men det är inte bara tavlans storlek som gör att vi kommer henne närmare in på livet än övriga personer på väggens tavlor, utan också för det att hon skrev ner många viktiga händelser under sitt liv i en släktbok som i slutet av 1800-talet publicerades i Personhistorisk tidskrift, under titeln Sigrid Bielkes (…) egenhändiga annotationer om sina närmaste anförvandter.

I släktboken skrev Sigrid ner bland annat födslar, dop, dödsfall, begravningar och bröllop. Uppgifterna i boken börjar långt innan hennes egen födsel 1620, ända tillbaka till 1548, och skildrar såväl hennes egen släkt som maken Gustaf Horns. Men 1647 upphör anteckningarna.

Sigrid Bielke gifte sig 1643 med greve Gustaf Horn af Björneborg, som inte bara var en krigsman, men som också tog sig an Sigrids arvegods Wiks slott, och låter genomföra den största restaurationen av slottet i dess historia, som sedan fullbordades av Sigrid efter makens död 1657. Sigrid går ur tiden 1679, tio år efter att dottern Eva Horn gift sig med Nils Bielke. 

På det ovala porträttet till vänster om Sigrid finner vi hennes dotterson Ture Gabriel Bielke (1684–1763), och på det ovala porträttet till höger om henne Ture Gabriels maka grevinnan Charlotta Christina Piper (1693–1727), dotter till Carl Piper och Christina Törnflycht, med vilken han gifte sig 1715. 

Ture Gabriel har precis som mormodern efterlämnat sig omfattande minnesanteckningar, som i hans fall ger upplysningar om livet i den svenska hären. Han började vid tjugu års ålder sin militära bana som ryttare för fadern Nils Bielkes rusthåll. Genom sin fars kontakter fick han anbud om att gå i krigstjänst under marskalk Villeroi i den franska armén. Stora nordiska kriget kom emellertid i vägen för detta. Istället för en hög rang inom franska armén ger sig Ture Gabriel iväg med den svenska armén, där han fick börja som en enkel ryttare vid Livregementet till häst. Men han stiger i graderna efter att ha deltagit i stormningen av Lemberg i augusti 1704. Inför slaget vid Holowczyn 1708 har han uppnått löjtnants grad. Men sammandrabbningen blir olycklig för hans del, hans häst blir träffad vid ett kavallerianfall och han faller till marken. Skadad förs han från fältet, medan Karl XII vinner en enastående seger. Men redan i januari 1709 är Ture Gabriel uppe i sadeln igen och utmärker sig i striden vid Lockowitz. 

Även vid Poltava utmärkte sig Ture Gabriel. Efter att ha varit med om att slå tillbaka ett av fiendens kraftigaste utfall, uttalade sig Karl XII om honom med orden: ”si Bielken han går brav på”. Men även i denna strid kom hans häst att träffas och han föll svårt skadad ner på marken. Men han har otrolig tur. På bår lyckas några svenska karoliner föra honom vidare ut till ödemarkerna runt Otjakow under flykt från fienden. Där tillfrisknade han och fick ta befälet över ett trettiotal meniga – långt från svenskt territorium.

När han fick höra att Karl XII befann sig i Bender begav han sig tillsammans med soldaterna till sin kung och inställde sig. Bortsett från ett par utflykter höll Ture Gabriel sig vid kungens sida. Vid kalabaliken i Bender blev han tillfångatagen av tatarerna, men lyckades undkomma och följde med Karl XII tillbaka till Sverige – iklädd kungens kläder och värja. 

Tillbaka på svensk mark fortsatte han att tjäna sitt land. År 1716 utnämndes han till överste för Bohusläns dragoner och drog in i Norge under fälttåget. Men han har onda aningar och skriver hem till sin mor, Eva Horn, att han befarar att det norska fälttåget ska sluta i ett nytt Poltava.

Efter freden spelade Ture Gabriel Bielke en framträdande roll vid frihetstidens första riksdagar, efter hand med i släktingen Arvid Horns parti, de så kallade mössorna. Men han inledde sin politiska karriär med att kandidera till lantmarskalksposten för ett mellan Horns anhängare och motståndare ”neutralt parti”, men utan framgång. Under de närmaste åren sågs han som politisk motståndare till Arvid Horn, men 1732 skedde ett närmande mellan Horn och Bielke, som höll sig fram till 1736 då det såg ut som Ture Gabriel Bielke helt skulle övergå till hattarna. Men en försoning ägde rum 1737, och med Horns tilltagande sjuklighet blev Ture Gabriels ställning allt mer betydelsefull och kung Fredrik I av Hessens närmaste rådgivare. Till Horns efterträdare ansågs han dock inte duga, med bristande kunskaper om utrikespolitik.

Hans första hustru, grevinnan Charlotta Christina Piper, dog redan 1727, varefter Ture Gabriel gifte om sig 1731 med grevinnan Anna Margareta Oxenstierna af Croneborg. De båda äktenskapen gjorde honom till en av sin tids rikaste män, och vid sidan av sin sätesgård Ulvsunda ägde han även för en tid bland annat Örbyhus slott, där morfadern en gång vuxit upp under morfarsfaderns fängelsetid.

Vi finner också ytterligare ett av Sigrid Bielkes barnbarn på väggen. Längst ner på högra sidan finns Ture Gabriels syster Ulrika Ebba Bielke (1689–1716), och över henne hennes make Fredrik Wilhelm von Sparr (1657-1729), vilken var preussisk fältmarskalk. 

Men vad är det för porträtt från en helt annan generation över dörren? Jo, Ture Pedersson Bielke (1514-1577), som 1559 ärvt Salsta via sin mor Karin Nilsdotter, som var syster med Sten Oxenstiernas änka Pernilla Nilsdotter (Sparre av Ellinge). På platsen fanns då emellertid bara ruiner kvar av den medeltida anläggning som Sten Sture den yngre låtit bränna ner till grunden 1516.

Ture Pedersson Bielke hade 1540 utnämnts till slottsfogde på Stockholms slott, och under Dackefejeden återfinns han bland de som Gustav Vasa givit ansvar för huvudstaden och slottet sedan han själv dragit i fält mot upproret. De skrivelser som Vasa under denna tid sände till Stockholm innehåller bland annat uttalade befallningar direkt till Ture, bland annat att mönstra och löna trupper. Han tillhörde med säkerhet riksrådet från 1550 och han dubbades till riddare vid Erik XIV:s kröning 1561, vid vilken han också stod för delar av kostnaderna. Han stod på kungens sida i tvisterna med hertigarna. Trots det var han en av de som kallades att inställa sig vid den ödesdigra riksdagen i Uppsala 1567, enligt vad som sedan framkom ett av de utsedda offren, men till sin lycka kom han fram först efter Sturemorden. Han anslöt med det till hertigarnas uppror och blev senare Eriks väktare på Åbo. Under sina återstående år framträder Ture som förut i rådets och ständernas överläggningar och en resedagbok författad av honom finns bevarad. Han var jämte sin broder Nils den första inom Bielkeätten, som skrev sig Bielke. Den som lät bygga ett nytt slott på arvegodset Salsta var sonen Nils Bielke den äldre, mannen på porträttet längst till vänster.

Nils Bielke den äldre (1569-1639) var en ivrig anhängare av hertig Karl i dennes krig mot kung Sigismund. Efter Karls seger mot Sigismund belönades han bland annat med att utses till riksråd år 1606. Men Nils nöjde sig inte med det, utan påminde sin kung om att denne borde markera en skillnad mellan honom och hans ”skälmiske fränder”, dvs de släktingar som stått på kung Sigismunds sida, med resultat att Nils upphöjdes i friherrlig värdighet, och därmed inträdde i högadeln. Här i Salsta låter han 1613 uppföra ett renässansslott, som finns avbildat av Erik Dahlberg, men som sonsonen och namnen Nils Bielke lät riva 1672, för att uppföra Salsta slott som vi känner det idag.

Västra väggen

Västra väggen. Nils Bielke dy och Eva Horn ovan divanen mellan dörrarna.

På en ganska anspråkslös plats, på västra väggens undre rad hittar vi dem. Salsta slotts byggherre Nils Bielke (1644-1716), och hans hustru, slottets första rättmätiga ägare, Eva Horn (1653-1740)

Nils Bielke den yngre hade ett dramatiskt liv som svängde mellan ytterligheter, från framgångar till yttersta förnedring i form av en dödsdom på grund av högförräderi. Han får en tuff start på livet, hans far dör när han är fyra år och hans mor när han är åtta. Men han kommer ut i världen. Som sjuttonåring följer han med sin kusin, ambassadör Klas Tott, till Paris. Nils fortsatte att vara franskorienterad och beundra allt franskt, vilket inte minst Salsta slott är ett exempel på.

Efter tre år i Frankrike blir Nils kammarherre hos den då 11-årige Karl XI, och 1668 utnämns han till överhovstallmästare hos änkedrottning Ulrika Eleonora. Året därpå gifter han sig med Eva Horn. Tillsammans får de tio barn, varav sex når vuxen ålder, alla sex finns bland porträtten i Riddarsalen.

Den förmögenhet som Eva Horn förde in i äktenskapet, arv efter hennes far Gustav Horn, var det som i praktiken gjorde det möjligt för Nils att förverkliga sitt slottsbygge. 1672 påbörjas rivningen av det äldre slottet, och 1678 står det nya slottet under tak, om än inte färdigbyggt i alla delar. Eva Horn har samtidigt erhållit Salsta i morgongåva av maken, vilket i slutet av deras liv visar sig vara ett lyckodrag.

Vid 29 års ålder utnämndes Nils till överste för livregementet till häst. Han utmärkte sig i slaget vid Lund 1676. Efter slaget sägs Karl XI ha uppskattat hans insats med orden ”min krona hängde på Bielkes värjspets”. Han befordrades 1678 till generallöjtnant, för att året därpå ta tjänst som Sveriges ambassadör i Frankrike. Hans rykte som militär begåvning gjorde honom emellertid internationellt efterfrågad och han fick tillåtelse av Karl XI att träda in i huset Habsburgs tjänst i kriget mot turkarna. Som tack för hans insatser vid striderna upphöjdes han till tysk-romersk greve 1687. Nya förfrågningar om militär tjänstgöring kom, men Nils återvände till Sverige, där han utnämndes till greve, kungligt råd, generalguvernör i svenska Pommern samt general över allt kavalleri och infanteri.

Många av de brev som Karl Xl skickade till Nils Bielke finns bevarade, och utifrån brevens personliga karaktär att döma framstår det som att Karl XI i Nils Bielke såg en nära vän och förtrogen, och det finns också skildrat hur Karl XI kommer till Salsta på festligheter.

Under sina tio år som generalguvernör i Pommern blir Nils allt mer förmögen, och han räknas efter hand som Sveriges rikaste man. Men när Karl XI dör 1697 tar hans liv en annan vändning, han arresteras och i den rättegång som följer anklagas han för maktmissbruk av olika slag: att ha överträtt kungens bud och befallningar, att ha berikat sig genom falskmynteri och att ha fört en korrespondens med det franska hovet där han avslöjat statshemligheter. Att han dessutom erhållit betalning från Frankrike ses som särskilt gravreande. Han döms till döden. Men Karl XII väljer att benåda honom och domen ändras till att Nils ska mista ära och gods. Hans grevetitel tas således ifrån honom och hans egendom gick förlorad. 

Men Salsta är det inte han som äger, utan hustrun Eva Horn, och de sista åren av sitt liv tillbringar Nils på Salsta tillsammans med henne. Efter Nils död 1716 lever Eva Horn kvar på Salsta fram till sin död 1740, och på ålderns höst hjälper hon sin då föräldralösa dottersonson Erik Brahe. Men det är inte bara dottersonsonens utbildning hon sörjer för, hon engagerar sig också i den skola som hon och maken låtit uppföra i nära kyrkan i Tensta, med fri skolgång för både pojkar och flickor i socknen. I skolans statuter skrivs in att skolan ska finnas för evinnerlig tid. På 1960-talet bedöms dock skolan i Tensta ha för litet eleverunderlag, och Sveriges då äldsta skolbyggnad i bruk läggs ner. Båda makarna ligger begravda i ett gravkor i Lena kyrka.

På porträttet över Nils finns dottern Sigrid Catharina Bielke (1681–1765), och på hennes högra sida hennes make generalfälttygmästaren greve Johan George (Göran) Fleming (1679–1742). Enligt Nils Bielkes anteckningar stod bröllopsfesten på Salsta den 14 september 1706.

Till vänster om Nils, på andra sidan dörren finns den yngre dottern Christina Anna Bielke (1687–1742), och ovanför henne maken greve Carl Gustaf Mörner (1658–1721). Carl Gustaf hade stridit vid sin blivande svärfars sida redan vid slaget vid Lund 1676, 18 år gammal. Han kom senare också att strida tillsammans med svågern Ture Gabriel Bielke under Karl XIIs norska krig, och var närvarande vid Fredrikshald då Karl XII blev skjuten. 

Carl Gustaf Mörner hade däremellan 1680 utnämnts till kaptenlöjtnant vid livdrabanterna och 1685 gift sig med friherrinnan Katarina Margareta Bonde (1664-1705), dotter till riksskattmästaren Gustaf Bonde och avancerat till generallöjtnant år 1704 innan han år 1705 efter första hustruns död gifte sig med Christina Anna på Salsta den 4 oktober.

Carl Gustaf fortsatte att avancera, 1712 blev han guvernör över Göteborgs och Bohus län, 1716 kungligt råd och generalguvernör över Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs län samt Närke och Värmland med grevlig värdighet, och utnämndes 1717 till fältmarskalk. Efter kungens död miste han 1719, som anhängare av hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorps kandidatur till svenska kronan, fältmarskalkslönen och förflyttades från sin guvernörsplats i Göteborg till presidentsplatsen i Göta hovrätt.

Till höger om Carl Gustaf Mörner, ovanför dörren, men också på porträttet ovanför dörren i hörnet, finner vi Sten Svantesson Bielke (1598–1638), kusin med Nils Bielkes far och företrädare till Nils Bielke som generalguvernör i Svenska Pommern. Av sin samtid omtalas han som en lärd och vältalig herre, och att Gustav II Adolf uppskattade honom framgår av både de många uppgifter han förelades och konungens yttrande att om Axel Oxenstierna avgick, var Sten Bielke den enda som skulle kunna fylla hans plats. 

Sten Svantesson var en framstående student – så framstående att hans vetenskapliga ärelystnad ansågs konkurrera med hans administrativt-politiska ambition. Inte minst i form av en omättlig lust att se främmande länder, en lust som bland annat tog honom till Jerusalem, där han 1623 fick ett intyg att han besökt den heliga graven och ”andra för kristenheten minnesrika platser i Palestina.” 

Utan föregående diplomatiska erfarenheter fick Sten Svantesson 1629 uppdrag av Gustav II Adolf att inleda förhandlingar med de katolska generalerna. Anknytningsförsöken misslyckades, men han kom trots det att stanna kvar i Stralsund, där han kom att spela en framskjuten roll i att säkerställa den svenska besättningens underhåll och skaffa avsättning för koppar och andra varor. Att han fann sig väl tillrätta i Stralsund, där han från 1633 utnämnts till generalguvernör i Pommern, framgår av att han när han som nyvald senator samma år hemkallades utverkade han ett uppskov som blev bestående fram till hans död 1638. 

Södra väggen

Carl Gustaf Bielke på porträttet på Riddarsalens södra vägg.

Högst upp till vänster på södra väggen, den vägg som vätter mot slottsparken, hittar vi Nils Bielkes och Eva Horns äldsta överlevande dotter, Eva Bielke. Två äldre syskon har dött samma dag som de föddes, 1672 respektive 1674. Eva föds 1677 och gifter sig med Abraham Brahe 1695 i Stettin i Svenska Pommern, där han är överstelöjtnant vid generalguvernör Nils Bielkes regemente. Men det krävs flera brev från Abrahams mor Margareta Juliana Wrangel till Evas mor Eva Horn, där Abrahams förtjänster lyfts och hans tillkortakommanden förklaras, innan äktenskapet förverkligas. Eva Bielke dör 1715, endast 38 år gammal, men hinner föda nio barn, av vilka enbart två överlever henne. Sonen Nils blir sedermera far till greve Erik Brahe, den som övertar Salsta när Evas bror Carl-Gustaf Bielke går ur tiden. Eva Bielke är därmed anmoder till efterföljande innehavare av Salsta slott.

Maken Abraham Brahe finns till höger om Eva. Abraham föddes 1669, son till Nils Brahe den yngre och Margareta Juliana Wrangel. Han är således dotterson till Carl-Gustaf Wrangel och den som övertar Skokloster slott. Abraham har efter studier i Uppsala haft en militär karriär, som han lämnar redan vid 32 års ålder, för att under en tid ägna sig åt skötseln av sina gods, innan han drygt tio år senare återvänder till det militära. Under Karl XII tid i Bender arbetar han för att få till stånd fredsförhandlingar och att kungens syster Ulrika Eleonora ska överta regentskapet, vilket dock misslyckas. Abraham går ur tiden 1728, 59 år gammal.

Under porträttet av Eva Bielke finner vi hennes yngre bror Carl Gustaf Bielke (1683-1754), den som övertog Salsta vid modern Eva Horns död 1740. Carl Gustaf hade redan som barn blivit nära vän med kronprins Karl XII, och det finns skildrat hur de första gången de träffas hamnar i slagsmål med varandra. Deras lärare måste träda mellan för att få slut på bråket, och efter det var de två pojkarna under en tid oskiljaktiga. Efter akademiska studier vid universiteten i Angers, Oxford och Leiden påbörjade han en militär bana, där han slutade som generalmajor i kavalleriet. Han anses vidare ha gjort en viktig insats i samband med försvaret av Stockholm 1719, efter att Karl XII skjutits i Norge. Samma år blev han diplomatiskt sändebud i Paris, i ett försök att få de europeiska stormakterna att ingripa i kriget mot Ryssland.

Carl Gustaf var landshövding i Västernorrlands län 1727-1736, där han bland annat verkade för att förbättra landsvägarna. Han var även politiskt engagerad i flera av frihetstidens riksdagar och tillhörde släktingen Arvid Horns parti, Mössorna. Men hans politiska ambitioner tycks inte vara lika stora som broderns, istället går Carl Gustaf Bielke till historien som 1700-talets främsta bibliofil i Sverige. Salstabiblioteket blir under hans tid på slottet Sveriges största privatbibliotek, bestående av mer än 8 000 tryck inom en rad olika ämnen, exempelvis teologi, naturvetenskap, juridik och medicin. Även reseskildringar, kartverk och böcker om befästningskonst finns representerade. I det bibliotek han ärvt på Salsta fanns redan en imponerande samling, med böcker så gamla som från sent 1400-tal eller tidigt 1500-tal. Detta bibliotek kompletterar Carl-Gustaf nu på olika bokauktioner och på sina resor, och kvar i många av volymerna finns hans anteckningar om var han köpt böckerna och vad de kostat.

Carl Gustaf Bielke gifte med sin sysslings dotter, grevinnan Brita Sofia Horn af Marienborg, (1679-1728), som vi finner på porträttet till höger om Carl Gustaf. De blev föräldrar till sju barn, varav två når vuxen ålder, inte tvillingar men båda faktiskt födda 1706. Sonen Nils Bielke (1706-1765) utnämndes som sextonåring till kammarherre och flyttade till Frankrike, där han övergick till den katolska läran för att därefter bege sig vidare till Rom, där han snart utnämns till senator av Rom, ett slags ceremonimästareplats. Som emigrerad katolik saknade Nils arvsrätt i Sverige, varför Salsta vid faderns död gick till hans knappt ett år yngre syster Eva Bielke (1706-1778), som dock överlät Salsta i februari 1756 till sin måg (dotters make), greve Erik Brahe. Eriks son Per Brahe, som övertar Salsta efter faderns död, är således inte bara dottersonsonson till Nils Bielke och Eva Horn, men också sondotterdotterson.