Släktträd och ägare till Salsta slott

Från 1301 till 1976 går ägarskapet till Salsta slott att följa i rakt nedstigande led, även om släkternas namn ändrats från Sparre af Tofta till Oxenstierna till Bielke till Brahe och slutligen till von Essen genom ingiften. Sten Sture dy som lät bränna den medeltida herregården är för övrigt morfarsfar till Nils Bielke dä som lät uppföra ett nytt renässansslott på samma plats.

Släktskapet finns åskådliggjort på tre sidor, där personer i fet stil residerat på Salsta slott, och övriga personer är med för att påvisa släktskap.

Från Abjörn Sixtensson Sparre af Tofta till Ture Pedersson Bielke

Från Ture Pedersson Bielke till Nils Bielke dy.

Från Nils Bielke dy till Per Erik och Rutger von Essen.

Nils Bielke på porträtt i Slottskapellet.

De flesta som känner till Salsta slott tänker nog på det slott från 1670-talet som står på platsen idag. Men på platsen har funnits ett slott eller herresäte långt innan nuvarande slott byggdes, i alla fall sedan 1200-talet. Det kan vi veta utifrån de dokument som finns bevarade som anger att den första kända ägaren  Karl Gregersson år 1301 bytte bort Salsta till Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta) under överseende av kung Birger Magnusson, som också var Karl Gregerssons halvkusin, båda två hade alltså samma farfar, Birger Jarl.

Så långt tillbaka i tiden som vi kommer i den för oss kände historien har Salsta slott alltså en stark koppling till kungamakten i Sverige. Inga svenska kungar har bebott Salsta slott, men väl kungars släktingar eller andra nära förtrogna – ofta nummer två i hierarkin – och till och med kungamakare. Men genom historien också personer som på olika sätt gjort uppror mot eller hamnat i konflikt med kungen.

Som landskapet ser ut nu är det kanske svårt att föreställa sig varför platsen valts för att anlägga ett slott. Men på 1200-talet och långt fram i tiden var slottet omgivet av vatten på tre sidor, och härifrån gick det att vattenvägen nå Uppsala och vidare till Mälaren och Stockholm. Och på 1200-talet var det vattenvägen man ville kunna välja för att färdas längre sträckor. 

Abjörn Sixtensson som tog över slottet 1301 var inte heller någon riddare vilken som helst, utan hertig Eriks drots, vilket under 1300-talet var synonymt med kungens eller hertigens ställföreträdare. Hans son Nils Abjörnsson Sparre fortsatte i sin fars fotspår och utnämndes till drots av kung Magnus Eriksson, och med hans dotter Ingeborg kommer släkten Bielke för första gången, vad vi vet, in i Salsta slotts historia när hon gifter sig med Sten Bielke. Maken dör dock 1350 och hon gifter om sig med Bengt Nilsson (Oxenstierna). Bengt Nilsson (Oxenstierna) var den som förde upp släkten Oxenstierna i högadeln när han utnämndes till riksråd. Flera företrädare av släkten kom under 1400-talet att inneha posten som riksföreståndare, och Bengts sonsonsson Erik Nilsson aspirerade till och med på kungatiteln, men fick ge upp den kampen mot Karl Knutsson Bonde.

Innehavare av Salsta var vid den här tiden emellertid Eriks kusin Jöns Bengtsson (Oxenstierna) (1417-1467) som var ärkebiskop av Uppsala stift, med namnet Johannes Benedicti de Salista. Jöns mor var av Vasaätten, och hans ärelystnad stod inte vasarnas efter. Han tog sitt första kliv i karriären när han utsågs till rektor vid Leipzigs universitet 1445, och tre år senare vigdes han till ärkebiskop i Uppsala domkyrka. Han kallade sig själv Sveciae primas, för att markera gentemot biskopen i Lund. Som ärkebiskop krönte han Karl Knutsson Bondes drottning, men kom snart i öppen konflikt gentemot kungen, och 1457 var han ledande gestalt i det uppror som drev Karl Knutsson Bonde i landsflykt, och som kallade den danske kung Kristian I till att bli kung också i Sverige. 

Men släkten Oxenstierna fortsatte att vackla i om man skulle stödja unionssidan och den danska kungasläkten eller den svenska oppositionen, med Sturarna i spetsen. Jöns Bengtssons brorson Sten Kristiernsson Oxenstierna började sin bana som en av Sten Sture den äldres närmaste män och verkställare av många våldsaktioner mot kung Hans. Efter Sten Sture den äldres död fortsatte han i Svante Nilssons tjänst, men kom att bryta med riksföreståndaren 1511. Han försökte mobilisera mot riksföreståndaren i norduppland och Gästrikland, och beslagtog också all lax vid kronolaxfisket i Älvkarleby, som han förde till Salsta. Efter Svante Nilssons död försonades Sten Kristiernsson med dennes son, Sten Sture den yngre, och återinträdde som riksråd. Men 1516 kom han att bryta även med Sten Sture, som svarade med att låta bränna Salsta den 9 augusti. Kristiernsson anklagades för förräderi, och medgav indirekt genom att säga att det var ärkebiskop Erik Trolle som lockat över honom till Kristian II:s sida. 

Under 1500-talet gifter släkten Bielke ånyo in sig till Salsta. Släkten Bielke hamnar på olika sida i Vasasönernas maktkamp, där Nils Bielke den äldre till sist hamnar på den segrande sidan i hertig Karls kamp mot kung Sigismund, vilket gör att han belönas med att bli riksråd 1606, efter att sex år innan dess ha dömt sina kusiner till döden vid Linköpings blodbad. Vad som återstod av Salsta efter Sten Stures härjning hundra år tidigare är oklart, men Nils Bielke den äldre lät nu uppförde ett renässansslott i tre våningar på udden, som finns avbildat i Erik Dahlberghs Svecia antiqua et hodierna från 1670-talet. Detta slott var dock inte tillräckligt praktfullt/tidsenligt för sonsonen och namnen Nils Bielke den yngre, som på 1670-talet låter riva det inte ens hundra år gamla renässansslottet för att istället anlägga ett barockslott, den byggnad vi idag känner som Salsta slott.