Släktträd och ägare till Salsta slott

Från 1301 till 1976 går ägarskapet till Salsta slott att följa i rakt nedstigande led, även om släkternas namn ändrats från Sparre af Tofta till Oxenstierna till Bielke till Brahe och slutligen till von Essen genom ingiften. Sten Sture dy som lät bränna den medeltida herregården är för övrigt morfarsfar till Nils Bielke dä som lät uppföra ett nytt renässansslott på samma plats.

Släktskapet finns åskådliggjort på tre sidor, där personer i fet stil residerat på Salsta slott, och övriga personer är med för att påvisa släktskap.

Från Abjörn Sixtensson Sparre af Tofta till Ture Pedersson Bielke

Från Ture Pedersson Bielke till Nils Bielke dy.

Från Nils Bielke dy till Per Erik och Rutger von Essen.

Nils Bielke på porträtt i Slottskapellet.

De flesta som känner till Salsta slott tänker nog på det slott från 1670-talet som står på platsen idag. Men på platsen har funnits ett slott eller herresäte långt innan nuvarande slott byggdes, i alla fall sedan 1200-talet. Det kan vi veta utifrån de dokument som finns bevarade som anger att den första kända ägaren  Karl Gregersson år 1301 bytte bort Salsta till Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta) under överseende av kung Birger Magnusson, som också var Karl Gregerssons halvkusin, båda två hade alltså samma farfar, Birger Jarl.

Så långt tillbaka i tiden som vi kommer i den för oss kände historien har Salsta slott alltså en stark koppling till kungamakten i Sverige. Inga svenska kungar har bebott Salsta slott, men väl kungars släktingar eller andra nära förtrogna – ofta nummer två i hierarkin – och till och med kungamakare. Men genom historien också personer som på olika sätt gjort uppror mot eller hamnat i konflikt med kungen.

Som landskapet ser ut nu är det kanske svårt att föreställa sig varför platsen valts för att anlägga ett slott. Men på 1200-talet och långt fram i tiden var slottet omgivet av vatten på tre sidor, och härifrån gick det att vattenvägen nå Uppsala och vidare till Mälaren och Stockholm. Och på 1200-talet var det vattenvägen man ville kunna välja för att färdas längre sträckor. 

Abjörn Sixtensson som tog över slottet 1301 var inte heller någon riddare vilken som helst, utan hertig Eriks drots, vilket under 1300-talet var synonymt med kungens eller hertigens ställföreträdare. Hans son Nils Abjörnsson Sparre fortsatte i sin fars fotspår och utnämndes till drots av kung Magnus Eriksson, och med hans dotter Ingeborg kommer släkten Bielke för första gången, vad vi vet, in i Salsta slotts historia när hon gifter sig med Sten Bielke. Maken dör dock 1350 och hon gifter om sig med Bengt Nilsson (Oxenstierna). Bengt Nilsson (Oxenstierna) var den som förde upp släkten Oxenstierna i högadeln när han utnämndes till riksråd.

Flera företrädare av släkten kom under 1400-talet att inneha posten som riksföreståndare, och Bengts sonsonsson Erik Nilsson aspirerade till och med på kungatiteln, men fick ge upp den kampen mot Karl Knutsson Bonde. Innehavare av Salsta var vid den här tiden emellertid Eriks kusin Jöns Bengtsson (Oxenstierna) som var ärkebiskop av Uppsala stift, med namnet Johannes Benedicti de Salista. Jöns mor var av Vasaätten, och hans ärelystnad stod inte vasarnas efter. Han kallade sig själv Sveciae primas, för att markera gentemot biskopen i Lund. Som ärkebiskop kom han i öppen konflikt gentemot kungen, och 1457 var han ledande gestalt i det uppror som drev Karl Knutsson Bonde i landsflykt, och som kallade den danske kung Kristian I till att bli kung också i Sverige. 

Men släkten Oxenstierna fortsatte att vackla i om man skulle stödja unionssidan och den danska kungasläkten eller den svenska oppositionen, med Sturarna i spetsen. Jöns Bengtssons brorson Sten Kristiernsson Oxenstierna började sin bana som en av Sten Sture den äldres närmaste män och verkställare av många våldsaktioner mot kung Hans. Efter Sten Sture den äldres död fortsatte han i Svante Nilssons tjänst, men kom att bryta med riksföreståndaren 1511. Han försökte mobilisera mot riksföreståndaren i norduppland och Gästrikland, och beslagtog också all lax vid kronolaxfisket i Älvkarleby, som han förde till Salsta. Efter Svante Nilssons död försonades Sten Kristiernsson med dennes son, Sten Sture den yngre, och återinträdde som riksråd. Men efter hand kom han att bryta även med Sten Sture den yngre för att istället ta parti för Kristian II, med resultat att Sten Sture dy belägrade och lät bränna Salsta den 9 augusti 1516. 

Det dröjer nästan 100 år innan ett nytt slott uppförs på platsen. Nils Bielke den äldre har ärvt godset via sin farmors syster, och han låtar 1613 uppföra ett renässansslott på platsen. Kvar från den medeltida bebyggelsen återstår i princip bara källaren. Av renäsansslottet har vi de största delarna av bottenvåningen bevarade, bland annat den magnifika Pelerfarstun som fungerade som entré för ryttare, och möjliggjorde att det gick att rida in i slottet. De övre våningarna av den treåningsbyggnad med högt och brant sadeltak som vi nu bara kan se på Erik Dahlbergs avbildning i Svecia antiqua et hodierna revs däremot av Nils Bielke den yngre på 1670-talet.

Mer om den byggnad vi idag känner som Salsta slott finns här.

Påfallande ofta under århundradens lopp har Salstas herre också varit kungens närmast förtrogne. En mer detaljerad genomgång av den historien finns här.